Storängsanstalten i Söderköping

På 1920-talet öppnade Storängsanstalten i Söderköping. Storängen var en anstalt för funktionsvarierade, som bodde på anstalten och arbetade vid jordbruk i anslutning till den. Anstalten var en sluten värld, och den på många sätt inhumana ”vård” som bedrevs där skulle med dagens mått mätt inte betraktas som vård överhuvudtaget. I mångt och mycket påminde Storängen mer om ett fängelse än en vårdinrättning, men med tiden ljusande tillvaron för de boende.

Under mellankrigstiden kom befolkningsfrågan att bli mycket omdebatterad, samtidigt som rasbiologiska tankegångar fick genomslag i politiken och den akademiska världen. Detta ledde bland annat till tvångssteriliseringar av olika grupper, däribland så kallade ”sinnesslöa” individer, det vill säga personer som idag skulle kallas funktionsvarierade eller -nedsatta. Under samma tid öppnades också anstalter där man spärrade in personer med olika diagnoser.

Här i Östergötland öppnade 1926 en sådan anstalt, vid Storängen i Söderköping. Till en början bestod anstalten av ett skolhem, Graninge, samt ett arbetshem för män, och ett för kvinnor. Dessa gick under namnen Dalgården och Haga. Efter några år utökades Storängen med en ytterligare en del, Björkbacken.

Människorna som bodde vid Storängen hade ej möjlighet att komma och gå som de ville, och kontakterna med anhöriga bortom anstaltens väggar var mycket sparsam. Ville någon boende göra besök utanför anstalten krävdes först ett godkännande från föreståndarinnan. Emellanåt tog personalen med de boende på promenad, men vid dessa tillfällen var det strikt förbjudet att besöka centrala Söderköping, eftersom brukarna helst inte skulle ”visas upp” för allmänheten. Större delen av fritiden tillbringade de boende innanför den inhägnad som höll Storängen avskild från omvärlden.

Personalen pratade om de boende som ”barn”, oavsett hur gamla de boende var. Trångboddheten var periodvis mycket påtaglig, och några personliga tillhörigheter fick de boende inte ha. Några tvättrum fanns inte att tillgå, utan hygienen fick skötas vid tvättställ som ställts upp i korridorerna. Då och då hände det att brukarna träddes på tvångströjor och sedan spärrades in i isoleringscell.

Allt detta elände till trots blev det sakta men säkert bättre för de funktionsvarierade i Östergötland och i Sverige. Med tiden avskaffades tvångssteriliseringarna, och under 1900-talets senare hälft blev handikappomsorgen mer och mer human. Såsmåningom lade Storängen ned sin verksamhet, och de boende fick istället flytta till inackorderingshem och gruppbostäder. Där fick de möjlighet att leva drägligare och mer självständiga liv.

Den som är intresserad av att lära sig mer om Storängens verksamhet är välkommen att kontakt Regionarkivet. Vi har styrelseprotokoll, journaler och fastighetshandlingar, men även ritningar och läkarberättelser från Storängen i Söderköping.

Författare: Love Kölle
Inlagt av: Regionarkivet i Östergötland
Upphovsman: Love Kölle
Kommun: Söderköping
Ort: