Märta Östergren, 1902-1983

Bilden ovan är tagen 1921. Det är Märta Östergren till vänster. Det är om henne den här berättelsen ska handla, men flickan till höger; sockerkokare Otto Johanssons dotter Iris, var Märtas "bästis". De var oskiljaktiga vänner, och det vore ohederligt att skilja dem åt.

Märta var dotter till brunnsgrävare Bernhard Håkansson. Han och hustrun Amanda hörde till dem som flyttade in på Föreningsgatan i Linköping redan i slutet av 1800-talet. Då var de nygifta, och där i "Fjorton" bodde de sedan fram till sin död. Dottern Märta var deras tredje barn, hon föddes 1902.

På bilden ovan är Märta 19 år och har redan träffat sin älskade Martin Östergren. I hennes mage sprattlar ett litet barn, och under de närmaste 22 åren kommer det att sprattla ytterligare tio. Då Märta kände att det var dags att föda första barnet, satte hon sig på en spark och i det tidiga vinterväglaget i november blev hon skjutsad av väninnan Iris till Westmanska Barnbördshuset.
Bild: Hela familjen Östergren samlad.

Skjutsen till BB blev en engångsföreteelse. Som förstföderska blev hon skrämd av miljön, och de övriga barnen fick därför födas i hemmets lugna vrå. Den vrån fanns till att börja med i ett vindsrum med järnspisel, men så småningom flyttade familjen till en "rymlig" lägenhet på ett rum och kök. Det kan nämnas, att det fortsatta födandet skedde under överinseende av barnmorskan fröken Holmqvist, så småningom även med biträde av det först födda barnet, som var en flicka. I vuxen ålder har hon berättat om, hur det var, då hon skulle få sitt tredje syskon:

"Inget var sig likt den dagen. Mormor kom och gick. Min mamma mådde inte bra. Så kom pappa hem med en tant, som hade en stor väska och var klädd i en blå klänning och utanpå den ett vitt förkläde. Mormor bäddade ner oss barn i utdragssoffan, men jag var så till mig av all uppståndelsen, att jag inte kunde somna. Mor låg där i imperialsängen. Allt gick så lugnt tillväga och var snart överståndet. Barnmorskan märkte, att jag var vaken. Hon tog det nyfödda omsvepta barnet och lade i mina armar. O, vad lycklig jag var! Ett minne som etsats fast och bevarats!"

Naturligtvis var även familjen Östergren bosatt i "Fjorton", dels av praktiska skäl. Amanda Håkansson ställde gärna upp med barnpassning, och på så sätt kunde Märta fortsätta något år ytterligare med arbetet i tvålfabriken. Ett annat skäl var det känslomässiga, kärleken till gården. Där hade Märta vuxit upp, där fanns barndomsvännerna och många av hennes släktingar.

Området benämndes Stolplyckan, och "Fjorton" var den gård i området, som hade flest antal boende och vanligen över 100-talet barn. På gården fanns tre stora bostadshus. Det var en livfull miljö och av de många hyresgästerna kan väl någon ibland ha uppfört sig lite störande. Det räckte för att gården skulle få oförskyllt dåligt rykte. Bland hyresgästerna fanns därför en del som undvek att berätta om var de bodde. I det läget kunde det kännas genant, men senare i livet, när den dåvarande bebyggelsen var ett minne blott, har många med stolthet framhållit att de bott där.

"Fjorton" var en färgklick. Gården hade sin charm. Man levde under knappa förhållanden, men det fanns en känsla av samhörighet, och man ställde upp för varandra. Åtta av barnen Östergren föddes i "Fjorton", och år 1938, då familjen flyttade därifrån, fanns sju av dem i livet. Familjen var i behov av mer utrymme och bättre komfort, och efter en kortare mellanlandning kunde man så småningom breda ut sig i en lägenhet på Snickaregatan. Där fanns även plats för de tre barn, som tillkom efter flyttningen.

Källa:

Intervjuer med Märta Karlsson, dotter till Märta Östergren.

Författare: Bertil Södergren, Linköping, januari 2002
Inlagt av: Kulturarv Östergötland
Kommun: Linköping
Ort: Stolplyckan