Östergötlands museum

Onsdagen den 21 juni 1939 invigdes den nya museibyggnaden i Linköping. Från den dagen kom de två museerna, Östergötlands museum och Linköpings stads museum för skön konst, att dela hus. Idag heter de båda museerna Östergötlands länsmuseum.

När museibyggnaden invigdes hade man i långt över femtio år diskuterat lokalfrågan för de två museerna. Att frågan slutligen löstes berodde på att Linköping stad för sitt museum 1922 fick 500 000 kr för en museibyggnad i arv efter den i staden 1841 födde arkitekten Henrik Åberg. För säkerhets skull hade Åberg även ritat ett förslag till museum. Men donationen hade ett ofrånkomligt krav. Det var att en museibyggnad måste vara uppförd senast femton år efter arkitektens hustrus död. Om ej så var fallet kunde Åbergs arvingar återkalla donationen och använda pengarna för annat konständamål. Olga Åberg dog 1923. Under åratal diskuterades frågan om en museibyggnad. Så småningom enades man om att stadens två museer skulle samordnas under ett och samma tak. Östergötlands museum hade nämligen också en byggnadskassa, men betydligt blygsammare. Förslagen var i staden museet skulle byggas var många. Först när man närmade sig slutet av femtonårsfristen blev det fart på planerna.

Linköpings stad upplät tomtmark på västra sidan av Vasatorget, numera omdöpt till Raoul Wallenbergs plats. Tomten bestod ursprungligen av fyra kvarter, och hade i stadsplanen reserverats för en offentlig institution av monumental karaktär. Man såg det som en betydelsefull avslutning på torgbildningen, som på två sidor bebyggts med bostadshus i 1920-talsklassicism och med stadsteatern nästgårds. Torgets öppning på motsatta sidan museet, mot öster, utgjordes av den alléplanterade paradgatan Vasavägen. Som en avslutande fondbyggnad på denna allégata, som Vasavägen också ibland kallats, skulle nu den nya museibyggnaden uppföras.

Arkitekttävlingen för ny museibyggnad utlystes hösten 1935. Lokalbehovet hade utretts av de båda museernas gemensamme intendent Bengt Cnattingius. Han var välorienterad i samtidens debatt både i Sverige och utomlands om ett funktionellt museums utformning. I Linköping handlade det om museilokaler för konst och kulturhistoria, magasin, tekniska utrymmen och administrationslokaler. Till museidelen fogades också en föreläsningssal och en väldimensionerad sal för tillfälliga utställningar. Det ideala för dessa funktioner var om de avskildes från museidelen, för att kunna användas oberoende av om museet var öppet eller stängt. Denna ideallösning blev också genomförd i Linköping. Tyvärr bantades det inritade teköket för servering bort.

Cnattingius gjorde sommaren 1935 i tjänsten en fyra veckors studieresa till Tyskland, Holland, Belgien, Frankrike och England och studerade 26 nya museer och konsthallar. Erfarenheter från studieresan och samtidens diskussion om den ideala museibyggnaden återspeglas tydligt i tävlingsbestämmelsernas utformning.

Vid tävlingstidens utgång den 1 december 1935 hade 53 förslag inlämnats. Prisnämnden, vars ledamöter utgjordes av länets landshövding, Nationalmuseums överintendent, Sveriges riksantikvarie, fyra arkitekter och Cnattingius, utsåg i början av januari 1936 tävlingens pristagare. På första plats kom tävlingsförslag med mottot "I det blå" som ritats av de unga arkitekterna Nils Ahrbom (1905-1997) och Helge Zimdal (1903-2001) med Sven Hesselgren (1907-1993) som särskild medarbetare. De båda museistyrelserna bestämde sig också för att detta förslag till gemensam museibyggnad med viss åtskillnad mellan samlingarna skulle byggas.

En byggnadskommitté under ordförandeskap av borgmästare Bertel Hallberg tillsattes för att ansvara för byggnationens genomförande. Femtio sammanträden finns protokollförda. Cnattingius ingick i kommittén som museisakkunnig. I länsmuseets brevarkiv kan följas de ingående diskussioner som fördes mellan honom och Zimdal om museets utformning under uppförandetiden. Zimdal var den av arkitekterna som mest arbetade med museet. Den gemensamma studieresa arkitekterna och byggnadskommittén gjorde sommaren 1936 för att särskilt studera de året innan invigda museerna i Rotterdam (nu Museum Boijmans van Beuningen) och i Haag (Gemeentemuseum Den Haag) visade sig betydelsefull för den slutliga utformningen av såväl museisalarna som dagsljus- och belysningskonstruktionen. Både Rotterdams och Haags museum kan verkligen sägas vara faddrar till museet i Linköping!

Debatten under 1930-talet om hur det ideala, funktionella museet skulle utformas har redan antytts. I denna diskussion fick frågan om museibyggnadens monumentalitet en särskild dignitet. Riksantikvarien Sigurd Curman, som också satt i prisnämnden för vårt museum, framförde tidigt farhågor hur opinionen skulle bli om ett museum liknade ett "modernt varuhus". Han menade att "en funkislåda av sämsta sort harmoniserar föga med ett kulturhistoriskt museums egentliga uppgift". Frågan om monumentalitet kontra och eller funktionalitet blev tidens fråga.

Ahrboms och Zimdals förslag liknade inte Henrik Åbergs historiserande byggnad i 1800-talsstil. Det liknade inte heller de klassicerande hyreshusen i fyra våningar från 1920-talet, som redan fanns runt Vasatorget. Arkitekterna förslag var en fritt liggande byggnad uppförd i två våningsplan väl inritad i kvarterets karaktär av centralt parkbälte. Som fasadmaterial föreslogs gulgrönt handslaget tegel. Byggnaden var grupperad i två axlar i vinkel mot varandra med entréhall och centraltrappa som nav. Museidelen med längdaxeln lagd syd-nord och med denna del mot domkyrkan något vinklad, eller vriden, var ritad i två våningar på högre källarvåning. Huskroppen med entréhall, föreläsnings- och utställningssalarna kallade arkitekterna för "förbyggnad". Den hade också ritats lägre än själva museidelen och inritats i rät vinkel mot Vasavägen och Vasatorget. Placeringen av de två huskropparna i förhållande till varandra skapade en exteriör platsbildning närmast söder om förbyggnaden och som fångade perspektivet mot domkyrkan "som mäktigt reser sig bakom biskopträdgårdens grönska", som arkitekterna själva skrev. Denna platsbildning berikades ytterligare i ett senare skede genom att man där ritade in en spegeldamm med sidorna 19,5 meter i kvadrat.

Förslaget fick gott omdöme av prisnämnden. "Stadsplanelösningen mycket god med vacker platsbildning mot och god kontakt med både domkyrkoområdet och Vasatorget. Byggnadens utformning vacker och väl avpassad för platsen. Byggnadens planläggning är god och redig, och de olika institutionsavdelningarna väl och överskådligt grupperade kring entrépartiet, vars exteriör dock är något orolig. Huvudlängans gavelpartier knappast tillfredsställande utformade. Lösningen av huvudtrappan mindre lycklig. I övrigt äger förslaget stora såväl museala som arkitektoniska förtjänster och torde väl motsvara programmets intentioner" löd prisnämndens utlåtande. Andra pris tilldelades förslaget "Negus Milo" ritat av Gunnar Jacobsson och Rune Welin. Tredje pris gick till Tore R. Axén och Åke Porne för "Hus i park".

En genomgripande omarbetning som förbättrade ursprungsförslaget kom att göras. Den mest påtagliga förändringen var att museets två byggnadskroppar vinklades mot varandra i höjd med huvudtrappan. Spegeldammen ritades också in. Sammantaget skapades en rikare arkitektonisk helhetsverkan. Erfarenheter från studieresan sommaren 1936 vägdes in i denna omarbetning. Av kostnadsskäl minskades också lokalytan. Den sammanlagda byggkostnaden uppgick till knappt en miljon kronor. Beroende på omräkningstabell motsvarar det i dagens penningvärde 21-26 miljoner kronor.

Museets vestibul 

I en engelsk bok från 1954 om modern svensk arkitektur beskrivs museibyggnaden på följande sätt: "One of the most ingratiating small museums in Europe. There is not a formal, be-columned note to be found, only trees, a lovely pool and a total absence of frightening stairs and false monumentality".

Synpunkter fanns på museets "moderna exteriör". Det gula teglet var anpassat till de många gulfärgade fasader som redan fanns runt Vasatorget och som återfanns också på andra platser i staden. Men det var en byggnad som medvetet ritats för att inte likna de omkringliggande hyreshusen. Det fanns de som tyckte att det nya museet mer liknade en bensinstation eller ett funkisvaruhus än ett museum.  Det har sagts att museibyggnaden var en av stadens tre "modernistiska skandaler". Fördjupar man sig i vad som skrevs i press och facktidskrifter av både redaktionell text och insändare nyanseras bilden. När museet väl invigts kom också lovorden. Två veckor efter invigningen har Östgöta Correspondenten en helsida om vad folk tyckte om museet. "Museet är stans främsta sevärdhet, för närvarande överglänsande både domkyrkan och slottet, det är tydligt det" rapporterar tidningen. Det är bara friherrinnan Adelswärd från Åtvidaberg som av de intervjuade "inte hunnit vänja sig vid funkisexteriören än, trots att hon besöker museet för tredje gången". Ingen fråga är så enkel att den bara är svart eller vit. Ej heller frågan om vad man tycker om arkitektur. Att museets utformning rönte uppskattning står emellertid klart.

Spegeldammen, som genast blev barnens lekplats, var ett lyckokast och bidrog med sannolikhet till uppskattningen av museianläggningen. Framför museet i Haag finns också en spegeldamm. Däremot kom den ursprungliga planen på parkmiljön runt museet i Linköping ritad av arkitekten Erik Lundberg aldrig att genomföras. I denna plan ingick Vasatorget som platsen för till formatet mindre utomhusskulptur. Vid museet i Rotterdam finns en liknande anläggning och den var säkert förebild för planerna i Linköping. I Linköping har museibyggnaden istället med tiden skilts mer och mer från Vasatorget.

Att planerna för Vasaparken som en förgård till museet med småskulptur och integrering i helhetsmiljön runt museet aldrig realiserats, tycker jag är beklagligt liksom den gentemot länsmuseibyggnaden storskaliga arkitektoniska utformningen av Konsert och kongresskomplexet på museets andra, västra sida.

Byggstarten skedde i augusti 1937. Hörsalen, som fick namnet Wallenbergsalen efter de särskilda donatorerna av byggnadsmedel för den, Knut och Alice Wallenberg genom den stiftelse som bär deras namn, och salen för tillfälliga utställningar invigdes den 1 december 1938 i närvaro av konstnären prins Eugen.

Den riktiga invigningen av museet ägde rum onsdagen den 21 juni 1939. Det stod då helt färdigt och inrett med konst- och kulturhistoriska avdelningar, arkeologi, bibliotek och arkiv, kyrksal, rosengård med vagnslider och allt sådant som hör ett museum till. Veckan innan invigningen hade också skulptören Ivar Johnssons fasadfris över temat arbete och livsbejakelse satts upp på museets huvudfasad mot Vasatorget. Den högtidliga invigningen förrättades av kronprinsen Gustav Adolf, sedermera kung Gustav VI Adolf, efter att byggnadskommitténs ordförande, borgmästare Bertel Hallberg, först hade överlämnat den nya byggnaden till museistyrelsens ordförande, landshövding Karl Tiselius. I många svenska dagstidningar rapporterades från invigningen. Under sommaren kom artiklar om det nya museet i Linköping också i europeiska tidningar.

Wallenbergsalen, museets huvudtrappa med trapphallar samt konstavdelningen är fortfarande värda att studeras som exempel på museets ursprungsarkitektur liksom foajén. Foajéns receptionsdisk och museibutiksinredning är ny från 2009 och är helt reversibel. Östergötlands länsmuseum har mot väster byggts till i två etapper, 1989 respektive 1993. Inritad markyta för utbyggnad på denna sida fanns inritad redan på tävlingsförslaget 1935.

Men man skall inte heller glömma museets exteriör mot Vasavägen, Raoul Wallenbergs plats och Gråbrödragatan. Burspråket längst ner mot söder på den högre museidelen är nyrestaurerat med i blå originalfärg målade partier. Spegeldammen är vattenfylld under den varma årstiden och vyn mot biskopsgården och domkyrkan, stadens akropolis som Erik Lundberg en gång så poetiskt skrev, är lika vacker idag som för sjuttio år sedan när museet invigdes.

Stefan Hammenbeck, Östergötlands länsmuseum, juni 2009 

Författare: Stefan Hammenbeck, Östergötlands museum
Inlagt av: Kulturarv Östergötland
Kommun: Linköping
Ort: Föreningshuset Fontänen