De foro manligen fjärran efter guld...

En historisk berättelse om utlandsfarare från Östergötland under vikingatiden

av Jan R. Asph
 

Slaget vid Fyrisvallarna, Greklandsfarare och Slaget vid Svolder

Ög 81
”HÖGBYSTENEN”
Högby gamla kyrkogård
Mjölby kommun 

På den gamla kyrkogården i Högby, några kilometer norr om Mjölby, står en mycket ståtlig runsten, bygdens kanske mäktigaste fornminne. Det var Torgärd som i början av 1000-talet lät resa stenen till minne av sin älskade morbror Assur som man kan tänka sig hade varit mycket givmild mot henne eftersom hon valt just honom bland sina fem morbröder. 

þukir resþi stin þansi eftiR asur sen muþur bruþur sin 
iaR eataþis austr i krikum
”Torgärd reste denna sten efter Assur, sin moders bror 
som dog österut i Grekland.”

Minnesskriften över Assur har också ett tillägg på baksidan, kanske det intressantaste på stenen, där Torgärd gärna vill berätta vilken märklig släkt hon tillhörde: 

kuþr karl kuli kat fim syni 
feal o furi frukn treks asmutr 
aitaþis asur austr i krikum 
uarþ o hulmi halftan tribin 
kari uarþ atuti auk tauþr bui  
þurkil rist runaR
”Den gode bonden Gulle fick fem söner. 
Föll på Föret djärve kämpen Åsmund.
Ändades [dog] Assur österut i Grekland. 
Blev på Holmen Halvdan dräpt.
Kåre omkom ej ute. Också Boe är död.
Torkel ristade dessa runor.” 

Så lyder den officiella översättningen. Men innan vi går vidare vill jag göra vissa förtydliganden; ordet ”bonde” är inte det som är ristat på stenen utan det står faktiskt karl, ett ord som på den här tiden användes för att tala om att här var det frågan om en man med särskilt framstående samhällsställning. Ofta fanns också dessa karlar i kretsen kring kungen. 

Ordet ”kämpe” är heller inte ristat på stenen utan här står det drængR (=dräng), en benämning som i våra dagar inte har någon positiv klang men på vikingatiden sågs som ett hedersomnämnande och användes om dugligare unga män av finare börd som sökte gods och ära genom att ansluta sig till framstående furstar i olika länder.

Fastän arvföljden kunde tyckas tryggad för Gulle med de fem sönerna fick han aldrig några arvingar på manssidan i nästa generation. Tiden var alltför krigisk och sönerna alltför äventyrliga för det. De ville bort från hembygden och gården för att i stället söka ära och rikedomar och därför blev det aldrig tid till giftermål för någon av dem och naturligtvis blev det heller inga söner som växte upp och tog över fädernegården. 

Det blev istället genom den fridsammare sidan, kvinnosidan, som arvet efter Gulle levde vidare. För hans dotter for, liksom de flesta av hennes medsystrar, aldrig hemifrån utan gifte sig och fick i sin tur en dotter, Torgärd, innan hon avled. Torgärd bevakade noga sin arvsrätt när tiden var inne och när det kom säkra besked från Grekland att den siste av hennes morbröder, Assur, hade dött skred hon till handling och reste en korsmärkt runsten över den döde – för hans själ givetvis – men på baksidan lät hon för säkerhets skull rista in en uppställning över alla sina morbröder och hur de gått sitt öde till mötes.

Inskriften ger oss en bild av sin tid, av vikingatågens upprörda tidevarv. Av Gulles fem söner har tre eller kanske till och med fyra lämnat hembygden för att leva krigarens äventyrliga och lockande liv. De har omkommit långt bort från fädernegården i Högby och det är dessa som jag vill berätta om. 

Torkel har ristat i den grå granitytan: feal o furi frukn treks asmutr (föll på Föret djärve kämpen Åsmund). Åsmund dog alltså i det ryktbara slaget vid Fyrisvallarna (söder om Uppsala) mellan kung Erik Björnson och Styrbjörn Starke omkring 980. Åsmund var troligen en av kung Eriks kämpar, en teori som stöds genom att fadern Gulle tituleras karl på runstenen. Karl var ju en titel som gavs till framstående män, inte alltför sällan i kungens närhet, en hederstitel som gavs till män som på något sätt bistod kungen i hans maktutövning. Andra sådana titlar var thegn, sven och rinke. Kanske har karlen Gulle tjänat kung Erik eller dennes fader Björn. Om Gulle var i stridbar ålder är det heller inte otroligt att även han deltog i slaget. 

Anledningen till slaget vid Fyrisvallarna går ungefär tio till tolv år tillbaks i tiden då kung Erik regerade i Svitjod (svearnas namn på Svealand) tillsammans med sin bror Olof som dock mördades på ett gille i Uppsala. Troligen låg Erik bakom mordet och enligt dåtidens arvsregler krävde den dödades son, Björn, sin arvsrätt, det vill säga sin del av riket. Detta kunde kung Erik inte acceptera på några som helst villkor. Styrbjörn (han hade nu fått tillägget ”styr”, som betyder bråkig, till sitt namn) blir ivägkörd och utlagd (fredlös). 

Under kommande år fick Styrbjörn rykte om stridbarhet och mod som gjorde honom till urtypen för den fornnordiska kämparkraft som fyllde den europeiska kontinenten med skräck och fruktan. Runt hela Östersjökusten härjade han och hans män under några år för att så småningom hamna i danakungen Harald ”Blåtands” tjänst och som hövding över de fruktade Jomsvikingarna.

Styrbjörn hade inte glömt sin farbroders svek och den skam han fick utstå när han blev ivägkörd från Svitjod. Fortfarande närde han drömmen om att återta det rike som han ansåg rätteligen borde tillhöra honom och på våren 980 var tiden inne att gå från tanke till handling.

En så stor flotta som Styrbjörn förfogade över kunde naturligtvis inte ta sig obemärkt genom Göta- och Sveaskären (skärgården efter ostkusten). Genom vårdkasesystemet blev kung Erik varskodd i god tid så att även han kunde mobilisera en ansenlig försvarsstyrka runt sig i Uppsala. Styrbjörn, fast besluten att segra eller dö, tog sig igenom pålspärrarna där Mälaren möter Saltsjön och vidare upp genom Lagen (Mälaren) och in i Salaån (Fyrisån). Efter landstigningen brände han alla skeppen för att hindra sina män att fly och marscherade mot Uppsala där de mötte Sveahären vid Fyrisvallarna. Striden var hård och manspillan stor. Utgången var länge oviss men på tredje dagen lyckades sveakungen få ett övertag och kunde till slut säkra segern. Styrbjörn, för stolt att ge vika, stötte ner sin märkesstång i marken och mötte döden vid den tillsammans med sina sista kämpar. Efter segern fick kung Erik tillnamnet ”segersäll”. 

Kanske Åsmunds bröder Assur och Halvdan också var med i Uppsala och slogs för kung Erik? I så fall är det ganska troligt att de efter segern på Fyrisvallarna rekryterades av den rusiske fursten som vid denna tid levde i landsflykt hos sveakungen. Munken Nestor berättar i sin krönika för år 980 att Vladimir kom till Novgorod med varjager och sade till Jaropolks ståthållare: ”Gå till min bror och säg till honom: ”Vladimir är på väg mot dig, gör dig beredd att slåss mot honom”."

Genom krönikan har vi fått veta att furst Vladimir återkom med varjager efter några års landsflykt hos sveakungen. Han körde iväg sin broders ståthållare i Novgorod och tågade sedan mot Kiev där varjagerna dödade brodern Jaropolk och Vladimir övertog hela riket. Enligt samme Nestor var Vladimir inte speciellt angelägen att utbetala den överenskomna solden till sina legosoldater så de drog vidare till Konstantinopel och tog tjänst hos kejsar Basileios II som just blivit utsatt för ett kuppförsök av två av sina generaler. 

Var det kanske i striden mot dessa kuppmakare som den näst äldste brodern, Assur, stupade eller var det vid kejsarens nederlag mot bulgarerna i slutet av 980-talet? Runmästaren har ristat att Assur ändade livet österut i Grekland (aitaþis asur austr i krikum) som var nordbornas namn på Bysans eller det Östromerska riket som bildades efter Roms delning. På 1000-talet omfattade Bysans det nuvarande Turkiet, hela Balkanhalvön, Bulgarien och Jugoslavien samt södra Italien.

Nu var det inte helt lätt eller enkelt att få tjänst i den elitstyrka som nordbornas väringgarde hade blivit under kejsar Basileios ”bulgardödaren”. Under 900-talet krävdes det en stor summa pengar för att köpa sig en plats i de eftertraktade och välavlönade vaktregementena. Följden av detta blev att man stannade kvar en ganska lång tid för att inträdessumman skulle bli återtjänad och därefter lönsam. Det var ett mycket smart drag av kejsaren eftersom nordborna stannade kvar betydligt längre än de kanske tänkt sig från början. Att det kostade stora summor pengar för att köpa sig en plats i hären gjorde att det bara var de mest framstående nordborna som sökte sig till väringgardet i Miklagård – de som hade råd.

Att huvudstaden i Bysans, Konstantinopel, som av nordborna kallades Miklagård, måste ha tett sig lockande för vikingatidens människor råder det ingen tvekan om. Precis som stora städer fortfarande lockar med sina möjligheter och drar till sig landsbygdens människor måste ”den stora staden” – det är vad Miklagård betyder på de fornnordiska språken – ha fascinerat människor från de glest befolkade länderna i norr. De flesta hade förstås en ganska vag uppfattning om vad en stad var för något eftersom det i dåtidens Skandinavien inte fanns något som vi idag skulle ge benämningen ”stad”. Birka, som kan sägas vara Sveriges första stad, hade möjligen en befolkning på omkring 1000 personer att jämföras mot de uppemot 100 000 innevånarna i Konstantinopel. Men även om man haft svårt att föreställa sig staden, hade ryktet om Miklagårds väldighet och prakt och allt man där kunde se och göra, nått våra trakter långt innan det började bli vanligt att nordbor reste dit.

Den yngste av de tre äventyrliga bröderna dog varken på Fyrisvallarna eller i Grekland. Torkel runmästare låter oss veta uarþ o hulmi halftan tribin eller som det lyder på nutidssvenska: ”blev på Holmen Halvdan dräpt”. Att Halvdan dödades är det ingen tvekan om, men var hände det? Inskriptionens o hulmi kan betyda ”i holmgång” men det är mer troligt att det här gäller en geografisk plats. Frågan är bara var detta hulmi låg. Kan det vara Holmgård, nordbornas namn på Novgorod, eller Bornholm eller ön Svolder, där det berömda sjöslaget mellan de tre nordiska kungarna stod på hösten år 1000?

Om det avser Holmgård så är det troligaste att det var tre söner till karlen Gulle som tillsammans hörsammade sveakungens budkavle och gav sig iväg till Uppsala för att kämpa på kung Eriks sida i kampen mot Styrbjörn Starke. Åsmund stupade i slaget. De två yngre bröderna värvades av den rusiske furst Vladimir för att hjälpa honom i kampen mot hans bror Jaropolk. Fursten och hans varjager vann striden i Novgorod och drev Jaropolks ståthållare på flykten. Under dessa strider kan alltså Halvdan ha blivit dödad. Men, det finns något som talar emot att hulmi skulle vara Holmgård, nämligen de isländska skaldedikterna. I samtliga av dessa är ”Holm” skådeplatsen för det stora sjöslaget vid ön Svolder år 1000.

En annan runsten, den så kallade Århusstenen på Jylland, berättar kanske även den om slaget vid Svolder. Denna sten är rest till minne av en man vid namn Ful som ”dog österut på havet då kungar slogs”.

Vad var det då som gjorde att kungar stred österut på havet? Först och främst kan vi inte tänka i termer som Sverige, Danmark och Norge. Dessa tre stater existerade inte för tusen år sedan. Norden styrdes av storbönder, bygdehövdingar, småkungar och ett fåtal mäktiga släkten som försökte etablera överhöghet. Makten på den här tiden var inte bunden till geografiskt begränsade områden utan handlade mer om makten över människor. Allianser mellan släkterna ingicks, tributer betalades av hövdingar och småkungar till någon framgångsrik överhövding. Överhövdingen måste i sin tur, vara generös med gåvor och krigsbyten för att underlydande hövdingar med sina följen skulle vara honom trogen.

En stor och mäktig släkt, som hade överhöghetsplaner i Norge, leddes av den mäktige Haakon från Lade, jarl i Tröndelag. Han dödades omkring 995 på uppdrag av Olaf Trygveson som också hade överhöghetsambitioner. Båda två var ättlingar till Norges riksgrundare, Harald ”Hårfager”. Olaf var en lyckosam erövrare men hans ambitioner kolliderade med danakungens intressen. Den dödade Haakon jarls bägge söner, Eirik och Svein, som levde i landsflykt hos sveakungen Olof Skötkonung hade också allt att vinna om Olaf Trygvesons makt försvagades. Det fanns också en allians mellan det ledande kungahuset i Danaväldet och det ledande kungahuset i Sveaväldet.

Nu börjar vi förstå vartåt det barkar. Några av de största härskarfamiljerna i Danaväldet och Sveaväldet var alltså förbundna med varandra. Landsflyktiga norska bygdehövdingar slöt sig till dem. Svend Tveskägg i Danaväldet hade anspråk på södra Norge, Eirik och Svein Haakonson på Tröndelag. För Olaf Trygveson bådade detta inte gott. Men om han lyckades med en diplomatisk mission till södra Östersjön och kung Boleslav i Polen, kunde han kanske ge Svend Tveskägg problem på hemmaplan och därigenom säkra sin egen ställning i Norge ...

Det fanns också en joker med i leken – Sigvald jarl, ledare för danakungens elitförband, de fruktade Jomsvikingarna. Som son till Skånes siste kung, Strutharald, hade kanske även han maktambitioner? Var han ute efter Svend Tveskägg som hade degraderat fadern från kung till jarl?

Utgången av slaget blev att de allierade besegrade Olaf Trygveson och hans flotta genom att lägga sig i bakhåll vid ön Svold som enligt mäster Adam av Bremen ”ligger där sundet är som smalast mellan Själland och Skåne”. Vilken roll Sigvald jarl spelade i själva sjöslaget vet vi inte men enligt Snorre Sturlason, författare till de norska kungssagorna i början av 1200-talet, sågs ett av Sigvalds skepp segla från platsen när den övriga flottan samlades för att dela på bytet. Kroppen efter Olaf Tryggveson återfanns aldrig. 

kari uarþ atuti auk tauþr bui har runmästaren ristat i stenen. Översättningen är inte helt klarlagt vad som gäller tolkningen av atuti. I Östergötlands runinskrifter har Brate valt ”vid Dundee” med ett frågetecken och han har även diskuterat ”varð-at”, ”blev icke”. Men Brate menar att det troligaste är att atuti anger platsen där Kåre dött. Det finns flera tolkningsmöjligheter, bland annat har atuti tolkats som Od, en udde i nordvästra Själland (Själlands udde), men alla blir mer eller mindre krystade och ingen stämmer egentligen med kraven på allitteration. Men tolkningarna är intressanta och skulle tolkningen ”Dundee” vara riktig kan det betyda att Kåre har tagit tjänst hos någon hövding, troligen då västgötahövdingen Skalgur Tosti (Sigrid Storrådas fader) och varit med honom i England 991 och kanske deltagit i slaget vid Maldon samma år? Den anglosaxiska krönikan ger oss tyvärr inga detaljer utan meddelar bara för 991: ”Detta år kom Anlaf med 93 skepp till Folkestone och härjade. Så småningom seglade han till Sandwich och vidare till Ipswich och invaderade hela landsbygden. Till slut kom de fram till Maldon. Ealdorman Byrhtnoth (i Essex) mötte dem med sin hird men besegrades den 10 augusti”. 

Och för 993: ”Under detta år blev Bamburgh ödelagt och det togs mycket byte där och efter det kom hären till Humbers mynning och gjorde mycket ont både i Lindsey och i Northumbria. Så samlade man en mycket stor engelsk här och då den skulle ta upp kampen var anförarna de första att ta till flykten”.

Om platsen ska tolkas som Od var Kåre då med på Erik Segersälls danska tåg, för att hämnas danskarnas inblandning vid Fyrisvallarna? Adam av Bremen skriver nämligen att efter slaget utanför Uppsala hämnades Erik danskarna och översvämmade landet med en här ”talrik som havets sand” och drev danakungen Svend Tveskägg på flykten. Sedan satt han orubbad på tronen i sju år. 

Det värsta är att de av Brate upptagna förslagen är innehållsmässigt diametralt motsatta: han dog antingen hemma eller i utlandet. Men vi vet ändock att de båda yngsta bröderna, Kåre och Boe, är döda. De var säkert dugliga män de också men Boe vet vi stannade hemma och brukade fädernegården. Nu är Torgärd själv borta sedan länge och ingen i bygden minns vare sig henne eller morfadern, den gode karlen Gulle, eller hans söner, Torgärds morbröder. De tillhörde en stormannafamilj, förmodligen en av de mäktigaste i denna del av Östergötland men stenen är lika ståtlig som då den en gång restes.

Författare: Jan R. Asph
Inlagt av: Kulturarv Östergötland
Ort: Föreningshuset Fontänen