Denna webbplats använder cookies för att fungera bättre. Genom att surfa vidare godkänner du dessa cookies. Mer detaljerad information om vilka cookies som används.

Licens

×

De foro manligen fjärran efter guld...

Arkeologi

En historisk berättelse om utlandsfarare från Östergötland under vikingatiden

av Jan R. Asph
 

Ingvarståget

Ög 155
SYLTEN
Bjällbrunna ägor
Norrköpings kommun

Ög 155.

Runstenen restes 1896 och står nu rest på bergsbacken invid Trumslagartorpet och denna biväg söder om det åkerfält vid vars östra gärdesgård den förut låg. Stenen restes från början någon gång under 1040-talets senare år eller i början av 1050-talet.

þurfriþ risti eftiR askut auk kauta sunu sina stin þasi 
han kuti etaþis i ikuars hilfniki

”Torfrid reste efter Asgöt och Göte, sina söner, denna sten.
Göte avled i Ingvars härskara.”

 

Ög 145

DAGSBERG
Kyrkogårdsmuren
Norrköpings kommun

Ög 145.

Stenen är inmurad på utsidan av Dagsbergs västra kyrkogårdsmur, fem meter norr om porten. Stenen är ristad i slutet av 1040-talet eller i början av 1050-talet.

  —(faþ)ur sin eR furs— hilfnai austr 

”[efter N.N.] [fad]er sin som omkom i Ingvars trupp österut.”

 

Ög 30
SKJORSTAD
Norrköpings kommun

Ög 30.

Stenen står vid sidan av en bergvägg, norr om korsningen med vägen från Tåby mot Grönhög och vägen mot Tingstad.

siksten let rasti stain þen(sa) eftiR ikuar sun sin han uarþ austr tauþr

”Siksten lät resa denna sten efter Ingvar sin son. Han blev död österut.”


Det är frestande att leka med tanken att även Ög 30 är ristad efter en son som dog österut i Ingvarståget på 1040-talet. Anledningen till mitt antagande är att de två andra stenarna, både Ög 155 och Ög 145, som bara står några få kilometer från Ög 30, är resta över män som dog i Ingvarståget. Då är det inte speciellt svårt att tänka sig att även Sikstens son Ingvar, som säkert var kamrat med Göte och bekant med den fader som omnämns på Ög 145, deltagit i samma färd.

Det finns cirka tjugofem runstenar i Sverige som omtalar män som dog österut med Ingvar. Dessa stenar är resta främst runt Mälaren i Uppland och Södermanland, men också så långt norrut som i Medelpads kustland och söderut i Östergötland på Vikbolandet. Genom runstenarnas spridning, som är resta inom det område som på denna tid tillhörde sveakungens maktsfär, talar detta för att Ingvars färd kan ha varit ett ledungståg utlyst av sveakungen Anund Jakob. Vi tror oss veta att trakterna söder om Bråviken på Vikbolandet var infogat i ledungsorganisationen genom bland annat förekomsten av de fyra husabyarna i området som var en del av organisationen och administrationen av ledungsflottan. Vi vet också att under medeltiden fanns det några gårdar på Vikbolandet som var så kallade bo-gårdar, det vill säga att gårdarna ägdes av ”staten” och var avsatta för jarlens (han var ledungsflottans näst högste befäl efter kungen) underhåll.

Under vikingatiden var kungens makt inte speciellt stor utan varje landskap styrde sig självt. Sverige var inte vad man kan kalla ett enat rike utan bestod av landskap som var förenade i en union där konungen i första hand var en symbol för riksenheten. Men en rättighet hade kungen ändock för sin maktutövning och det var att utlysa allmän ledung, det vill säga att kalla ut flottan och då måste bönderna ställa upp med skepp och beväpnade roddare.

I de områden som ingick i ledungsorganisationen svarade ett antal grupper av gårdar, så kallade ”hamnor”, för bemanning och utrustning av en roddare. För att delta i ledungen, bli uttagen till roddare, fordrades att man var myndig som under vikingatiden var femton år för en pojke, samt att man var ”bonde i by”. Hamnorna svarade för att roddaren var utrustad med folkvapen, det vill säga svärd eller yxa, spjut, järnhatt och sköld, brynja eller harnesk samt båge med pilar. Han skulle också ha med sig nödvändig proviant, den så kallade skeppsvisten, som i allmänhet bestod av kornmjöl, fläsk och smör.

Varför skulle nu sveakungen Anund Jakob utlysa allmän ledung österut på vårtinget i Uppsala 1036? Svaret finns troligen i hans svågerskap med den ryska fursten Jaroslav som var gift med hans syster Ingegärd. Enligt Nestors krönika samlade furst Jaroslav detta år åter en här med bland annat varjager för att tåga mot petjenegerna, ett nomadfolk från Turkiet, som hotade Kiev. Ett hot mot Kiev-Rus, eller Gårdariket som det kallades i Sveaväldet, var också ett hot mot de nordiska förbindelserna österut och till Konstantinopel som var ett lockande mål för nordborna. Att Sveakungen engagerade sig i en sådan strid måste anses rimligt. Bilden av en av sveakungen organiserad expedition österut börjar ta form. Men vem var ledaren, Ingvar?

Den isländska sagan berättar om en svensk hövding som hette Ingvar. Han var släkt med kungaätten genom sin far Emund. Enligt sagan gav kungen Ingvar uppdraget att fara till Semgallen (västra Lettland) för att driva in skatt. Efter en del strider med upproriska hövdingar lyckades han också med detta och kunde återvända hem med ”guld och silver och dyrbarheter”. När Ingvar kom hem tog han sig en frilla och fick med henne sonen Sven. Han önskade få konungs namn och värdighet, men Anund Jakob ville inte ge honom det av rädsla för oenighet och söndring. Besviken beger sig Ingvar då iväg till Gårdariket med trettio skepp och stannar där i tre år. Att utlandsfärder var ett medel för att skaffa sig ära och rikedomar och kanske en stärkt politisk ställning vid hemkomsten var inget nytt. Om man dessutom lyckades öppna nya handelsvägar som kunde vara till nytta för Sveaväldet gjorde ju inte möjligheterna sämre.

Efter det att Ingvar hade vistats hos furst Jaroslav seglade han vidare österut och deltog med sitt följe i strider i fjärran länder. Där dog han 1041 tillsammans med en stor del av sina män till följd av en okänd farsot.

Enligt sagan ska resan till Gårdariket ha skett omkring 1036. Om Ingvars fader Emund låter sagan oss veta att han var son till Erik Segersälls dotter, som vi inte vet något namn på men att hon var gift med en hövding som hette Åke.
Beträffande Emunds härkomst har flera forskare ställt sig frågande och Mats G. Larsson, docent i arkeologi vid Lunds universitet, har i sin bok ”Sveahövdingens budskap” försökt att påvisa att Emund inte kan vara någon annan än Olof Skötkonungs oäkte son och sedermera sveakungen Emund ”gamle” som regerade 1050-1060. Fastän Emund var äldre än Anund Jakob lyckades han ändå överleva halvbrodern och eftersom det inte fanns någon mer närstående arvinge kunde han efterträda honom på tronen. Kanske var det i själva verket sonen Ingvars stordåd borta i öster som gav Emund den ära och det anseende som behövdes för att kräva tronen?
Min slutsats är att Ingvar kan ha tillhört den regerande kungaätten och att expeditionen var ett ledungståg utlyst av sveakungen Anund Jakob för att bistå sin svåger, fursten i Gårdarike.

När Ingvar anlände med hjälptruppen från Sveaväldet tågade Jaroslav med dem mot Kiev, skriver Nestor. Striden beskrivs som mycket blodig och eftersom varjagerna fått den mest utsatta placeringen får man räkna med att manfallet varit stort. Det är mycket troligt att en stor del av dem som följde med Ingvar aldrig kom längre bort än till Kiev.

Att färden sedan fortsatte till Särkland var nog inte bestämt från början utan det var troligen en ide som växte fram under de tre åren som Ingvar vistades hos Jaroslav. Man kan anta att Ingvar ville pröva möjligheten att ta sig fram till Kaspiska havet utan att behöva använda den osäkra vägen utmed floden Volga. Den enda möjligheten var då att via de floder som genomflyter det transkaukasiska näset ta sig från Svarta havet till Kaspiska havet och därmed ta sig fram till Kalifatet eller Särkland som det kallades för i Norden.

I början av sommaren 1040 nådde man Dneprs utlopp i Svarta havet och kunde för första gången sätta segel. Färden gick österut efter kusten förbi Krimhalvön och fram till Tmutorakan, Kievrikets yttersta utpost mot öster och efter några veckor kom man fram till floden Rioni och dess utlopp där hamnstaden Poti var belägen.
Floden är bred och strömmen svag, så rodden kan inte ha varit speciellt arbetsam. Färden slingrade sig fram i utdragna bågar och man kom till ”städer och stora bygder” berättar sagan. På avstånd kunde man skönja de blånande kaukasiska bergen och efter någon vecka nådde man fram till byn Bashi, inte långt från huvudstaden Citopolis (Kutaisi).

Utblick.

Under uppehållet i Bashi gjorde man nödvändiga reparationer på skeppen, såg över sina vapen och annan utrustning samt fyllde på förråden. Trupper skickades säkert ut upp till passen och fram mot floden Kura för att rekognosera så att man skulle kunna planera hur resan över bergen kunde genomföras. Detta var naturligtvis den mest krävande delen av färden med tanke på att man måste dra både skepp och last uppför branter med mycket kraftig stigning men till slut nådda man fram till Kura.

Släpar skepp.

Efter några veckors rodd kom man så fram till staden Tbilisi som till största delen var en muslimsk stad. Här blev de mottagna av kung Bagrat som försökte värva Ingvars följe till sitt krigståg mot staden Ani som hölls av den kakhetiske kungen och dennes allierade Liparit. Enligt sagan lovade Ingvar att hjälpa kungen men först efter det att de kommit tillbaks från sitt resmål.

Under den fortsatta färden nedför Kura blev följet, enligt sagan, överfallet av ”sjörövare som stred med eld som kastades ur koppartrummor” där floden delade sig, vilket kan betyda att man blev överfallen av Liparits styrkor vid sammanflödet mellan Kura och Araxes. Några andra intermezzon omtalas inte i sagan eller andra källor och efter några veckor nådde man Kaspiska havet. Ingvar och hans följe hade nu visat att det var möjligt att komma till Särkland vägen via floden Dnepr, Svarta havet och över det transkaukasiska näset. I den mån man inte redan gjort sig av med sina handelsvaror gällde det nu att få så gott utbyte för dem som möjligt. Man förväntade sig att föra med sig siden, väldoftande kryddor, silver och guld, tillbaks till hemlandet.

Efter några månader av lyckad handel utmed Kaspiska havets stränder började återfärden som gick mycket bra uppför Kura och fram till Georgien. Ingvar hade ju tidigare, som vi minns, lovat kung Bagrat att bistå honom med krigsfolk, vilket han nu gjorde när kungen behövde hjälp mot Liparit. Det är möjligt att båda överskattade sina chanser för resultatet blev att Liparit stod som segrare och våra vänner var tvungna att fly, men på något sätt lyckades Ingvar träffa en överenskommelse med Liparit om fri lejd för sig och sina män och man kunde fortsätta färden mot Citopolis.

Det är nu som expeditionen drabbas av den ödesdigra epidemin, enligt sagan. Mer än hälften av männen dog av sjukdom, däribland även Ingvar, efter det att han överlämnat ledarskapet till en av sina närmaste män, Gårda-Ketil. Sagan berättar att Gårda-Ketil till slut nådde fram till Gårdarike med sina nordbor och övervintrade i Kiev innan de fortsatte hemåt på våren 1042. De få som kom fram hade nu den tunga uppgiften att meddela hundratals familjer att de hade förlorat fäder eller söner i Särkland. När de anhöriga fått detta tragiska besked lät många av dem rista och uppsätta runstenar till anförvantens minne, vilket var precis vad Torfrid gjorde över sin döde son Göte. Den för oss okände fadern gjorde ett liknande minnesmärke över sin son och även Siksten lät rista en sten över sin son Ingvar – alla omkom österut.

Med Ingvarståget upphörde de större svenska färderna i österled och vikingatiden nådde sitt slut ett årtionde senare. En ny tid stod för dörren, men det är en annan historia.

 

 

Författare: Jan R. Asph
Inlagt av: Kulturarv Östergötland
Ort: Föreningshuset Fontänen

Om Kulturarv Östergötland

Kulturarv Östergötland
är ett uppdrag från
Region Östergötland som drivs av Östergötlands museum



Logo ÖM

Besöksadress:
Raoul Wallenbergs plats

Postadress:
Box 232
581 02 Linköping


Telefon: 013-23 03 00

Epost: Kulturarv Östergötland

Translate

Use Google Translate to translate this website into your language:

Följ oss på:

Facebook    Facebook

Instagram