De foro manligen fjärran efter guld...

En historisk berättelse om utlandsfarare från Östergötland under vikingatiden

av Jan R. Asph
 

Avslutning

Den klassbundna syn på seden att resa runstenar passar in på den uppfattningen som man numera har om hur skiftet från hednisk till kristen tro har gått till. Det var de lokala stormännen – de ”nya” bygdehövdingarna – som anammade den nya läran och deras handgångne män och underlydande som banade väg till ett enat rike – Sverige.

Det var ingen ”Sveastat” vid Mälaren som förde erövringskrig mot resten av landet som ledde till Sveriges uppkomst utan folken i landskapen som frivilligt anslöt sig till en framgångsrik hövding och därigenom utökades ”Sveahövdingens” maktsfär. Visserligen fanns det stormän och hövdingar i Mälarområdet som ansåg sig ha rätten att kalla sig ”sveakung” och som under vendeltid och tidig vikingatid genom vapenmakt försökte underlägga sig delar av både västra och östra Götaland. Men de förutsättningar som krävdes för att kontrollera och styra ett större område var en utopi för dåtidens härskare.

Det som möjliggjorde uppbyggandet av de skandinaviska rikena var definitivt inte de kämpande kungarna, hövdingarna eller krigarna utan de kyrkliga skrivarnas idoga präntande på pergament. De hjältedåd som utövades av makteliten har visserligen prisats i skaldekvädena men satte nästan inga som helst spår i riksbildningen. Så med hjälp av den mäktigaste av alla bundsförvanter, kyrkan, kunde kungamakten växa sig allt starkare och tanken till ett förenat Svea- och Götarike under en konung började så sakteliga spira. Det var alltså under vikingatidens slutskede när kungamakten började samarbeta med den nya kyrkliga organisationen som höll på att etableras som man fick framgång i sina strävanden och det blev lättare att både utöka och behålla makten i angränsande områden.

Troligtvis förflöt det inte många årtionden mellan de yngsta runstenarna av granit, som restes mot 1000-talets slut, till de med runstensornamentik prydda gravmonument som kom att kallas för Eskilstunakistor. Men dessa gravmonument företräder en ny tid och en annan religion – kristendomen. Vikingatiden har nått sitt slut och storbönderna och deras söners tillvaro har fått en snävare gräns. Den döde skulle nu begravas i vigd gjord på kyrkogården, skild från släkten i gravhögarna på hembyns gravplats. Forntidens samhälle förvandlades steg för steg mot medeltiden. Runstenarnas tid var förbi.

Författare: Jan R. Asph
Inlagt av: Kulturarv Östergötland
Ort: Föreningshuset Fontänen