Denna webbplats använder cookies för att fungera bättre. Genom att surfa vidare godkänner du dessa cookies. Mer detaljerad information om vilka cookies som används.

Licens

×

De foro manligen fjärran efter guld...

Berättelser/fenomen, Arkeologi

En historisk berättelse om utlandsfarare från Östergötland under vikingatiden

av Jan R. Asph

Inledning

Rysslands grundläggande

Slaget vid Fyrisvallarna, Greklandsfarare och Slaget vid Svolder

England före Knud den stores erövring

Englands erövring av Knud den store

Greklandsfarare

Ingvarståget

Avslutning

Litteraturförteckning

Hela texten, men utan illustrationer (PDF)

Ordförklaringar (PDF)

Förord

Vägen till kunskap om den tid vi nu lever i och om vår framtid går genom vår historia, skrev en lärd man någon gång. Tidsmässigt är vi här, året är 2004, men hur kom vi hit? Vi är nog inte de enda som ställt oss den frågan. Säkert har den ställts åtskilliga gånger av generationer sedan tidernas begynnelse men aldrig har den kunnats besvaras på ett uttömmande sätt.

Med den här boken har jag inga ambitioner att komma med några nya sensationella upptäckter eller forskningar kring runstenarna i Östergötland. Den bygger på vad redan etablerade forskare skrivit. Jag har bara sammanfattat och sammanställt vad de kommit fram till och publicerat.

Men en ambition har jag – att berätta om händelserna som står inhuggna på dessa monument, något som traditionella böcker om runstenar tyvärr saknar. 

Vi lever och verkar så nära de platser där våra förfäder har slitit och släpat, svultit, älskat och kanske kämpat förtvivlade i hopp om bättre tider. I vårt lands historia är det lätt att bli personligt engagerad och inblandad genom att lära känna de människor som historien handlar om.

Om jag, med den här enkla boken, lyckats förmedla något av den känslan har jag nått den ambitionen jag haft med mitt skrivande. 

Jag vill också ta detta tillfälle i akt att tacka runologen filosofie doktor Svante Lagman som har varit mig till ovärderlig hjälp såsom faktagranskare av runinskrifterna och dess översättningar.

Jag vill också tacka Lina Skerdén som har gjort de fina illustrationerna till boken.

Vadstena i januari 2004

Jan R. Asph 

 

Inledning

Seden att resa runristade stenar

Omkring år 975 omvände sig kung Harald Gormson, han som kallades "Blåtand", i Danmark och beslöt, efter påtryckning från den tyske kejsaren, att dyrka Kristus som den ende guden. Under samma årtionde lät han på ett stort klippblock i Jelling på Jylland hugga in en minnesskrift efter sina föräldrar, kung Gorm och drottning Tyra. I stenen lät han också hugga in tre egna stordåd, nämligen; att han vann hela Danmark åt sig själv, att ha vunnit överhöghet över Norge och att ha gjort danerna kristna. Haralds insatser under sin femtioåriga regering blev av avgörande historisk betydelse och Jellingstenen har blivit kallad Danmarks dopattest.

Jellingstenen inleder samtidigt höjdpunkten för seden att resa runstenar i Danmark som under denna tid var den ledande makten i Norden med kontakter ut mot Europa. Vad som skedde i Danmark uppmärksammades naturligtvis i det övriga Norden och danskarna kom, bland annat, att förmedla nya kulturimpulser till det som längre fram skulle bli Sverige.

Från Danmark kom alltså seden att resa runristade stenar till minne av döda anförvanter. I Sverige varade denna sed i tre, fyra mansåldrar under 1000-talet innan den lika plötsligt upphörde ett stycke in på nästa århundrade.

Runstenssedens blomstringstid hade sin grogrund i förändrade och förbättrade ekonomiska förhållanden och i den nya kristna tron. Enligt historikern Erik Lönnroth var de som lät resa dessa monument av sten en nyrik samhällsklass som mot vikingatidens slutskede både genom rov och fredliga handelsfärder skapade sig förmögenheter och därmed en maktställning i samhället.

Det är helt klart att runstensseden har ett samband med övergången till den kristna tron. En tro som medförde att den döde inte längre begravdes på byns gravfält utan på den nya, kristna kyrkogården. Den döde skildes från sin släkt och de efterlevande kunde inte längre fullfölja vad som krävdes av traditionen. För de efterlevande var det dessutom till juridisk nackdel eftersom byns gamla gravfält även fungerade som en slags lagfart. I denna brydsamma situation kunde man gripa till en utväg som hade viss hävd - den döde begravdes visserligen på kyrkogården, men ett minnesmärke, nu i form av en runsten med inskrift till minne av den döde restes invid det gamla gravfältet, vid den egna gården eller vid en närbelägen väg där folk passerade.

 

Runinskrifterna som språkligt, socialt och historiskt källmaterial

Runinskrifterna är våra äldsta skriftliga källor. De ger oss upplysningar om vårt språk från äldsta tid ända in i medeltiden.

Genom runinskrifternas texter kan vi också få en viss uppfattning om det vikingatida samhället. De är i det avseendet dokument av socialt intresse, inte minst i fråga om det fredliga livet i hembygden. Ännu viktigare är den kunskap som vi utifrån runstenarna kan bygga upp om Sveriges kristnande, den mest avgörande händelsen i vår historia, en händelse som innebar startpunkten för inlemmandet av det blivande Sverige i den kristna kulturen i Europa. En händelse som då var minst lika omdiskuterad och omvälvande som dagens fråga om EU och EMU.

Några inskrifter innehåller historiska uppgifter och händelser som är av betydelse och det är just dessa som denna bok ska belysa.

 

Runstenen som konstverk

Den konst vi möter på de östgötska runstenarna är resultatet av en fruktbar förening av skiftande stiltraditioner med rötter i hednisk tid och i den nya kultur som kristendomen förde med sig.

Dagens med röd färg uppmålade runstenar ger oss en aning om hur de en gång kan ha sett ut. Färgen har spelat en stor och viktig roll för upplevelsen och förståelsen av det konstverk som runstenen verkligen var, och är. I en del fall var ristningsytan en färgexplosion där runor, bilder och runslingor strålat mot betraktaren med starka färger, precis som det står på en runsten i Södermanland (Sö 347) "Äsbjörn ristade och Ulf målade".

 

Att läsa en sten med ristade tecken

Det första man måste göra när man står framför en runsten och ska försöka läsa inskriften är att hitta textens början. Normalt löper texten på vikingatida runstenar från vänster till höger vilket betyder att texten oftast börjar nere i vänstra hörnet där rundjurets huvud oftast är placerat. Om runslingan inte följer stenens kanter kan texten börja mitt på ristningsytan, men även då gäller att den brukar börja vid rundjurets huvud.

Vikingatida runinskrifter är uppbyggda enligt en slags formel och börjar nästan alltid med ett eller flera personnamn, exempelvis ”Anund” eller ”Åke”. Detta brukar oftast vara namnet på den som ombesörjt monumentet och därefter följer själva resarformeln, ”lät resa denna sten”, eller ”lät rista runorna” osv. Sedan följer namnet på den döde och i vilket släktförhållande den stod till den som lät resa stenen, exempelvis ”efter Toke, sin son”. Om det finns ytterligare text efter den dödes namn är den friare utformad, men vanligt är en bön för den döde ”Gud hjälpe hans själ”.

När man väl funnit början på texten är det bara att börja läsa. Den vikingatida runraden består ju bara av 16 tecken mot den äldre som bestod av 24. Att med bara 16 tecken försöka särskilja alla olika förekommande ljud gick naturligtvis inte så därför användes flera runor för mer än ett ljud. 

Den yngre runraden.

Ordföljden varierar något mot vad vi är vana vid i modern svenska. Exempelvis skrev man ”fader sin” och inte som vi gör ”sin fader” och ”son sin god” istället för ”sin gode son”.

Runsvenskan är en gammal form av vårt svenska språk där mycket har förändrats under de nästan 1000 åren som gått, men en hel del ord är lätta att känna igen som till exempel släktskapsorden sun, bruþur, faþur, muþur (runan þ uttalas ð som i engelskans the). Och när det gäller att läsa runtexter gäller samma sak som alltid, övning ger färdighet.

 

Rysslands grundläggande

Ög 8
”KÄLVESTENEN”
Västra Stenby kyrka
Motala kommun 

Ög 8.
Strax innanför till vänster om grinden till kyrkogården i Västra Stenby står numera en av Östergötlands äldsta runstenar som dateras till åttahundratalets början. 

stikuR karþi kubl þau aft auint sunu sin sa fial austr miR  aiuisli uikikR faþi aukrimulfR
”Stygg gjorde detta kummel efter Öjvind, sin son, som föll österut med Ejvisl. Viking ristade och Grimulf.” 

Det är fadern Stygg som en gång i tiden lät resa ett ståtligt minnesmärke över sonen Öjvind som föll österut med Ejvisl. Ejvisl, hövdingen för äventyret, har av vissa forskare identifierats med den Ejvisl som omtalas på Sparlösastenen i Västergötland och som på den omtalas som hövding för ett härnadståg österut. Enligt dessa forskare var Ejvisl son till en kung Erik. Detta har man kommit fram till genom att Sparlösastenen har, efter den sedvanliga inledningen (Ejvisl, Eriks son, ...), det tillägget ”att då satt fadern (Erik) i Uppsala” och att ”sitta i Uppsala” har forskarna tolkat att då satt man på tronen i Uppsala. Historien känner inte till någon kung Erik under första delen av 800-talet. Ärkebiskop Rimbert i Bremen berättar i sin krönika om Ansgar att när aposteln (Ansgar) första gången kom till Birka 832 regerade kung Björn över sveonerna. När Ansgar kom på återbesök i början av 850-talet regerade kung Olof i Birka. Den enda Erik som vi känner till under 800-talet är en kung Erik som omtalas i Harald ”Hårfagers” saga och som regerade över sveonerna under 880-890-talet. Vad som tilldragit sig i Sveaväldet under perioden är för oss höljt i dunkel, men den historiska händelsen som stenen berättar om knyts till grundläggandet av det ryska riket under andra hälften av 800-talet och tidsmässigt kan detta stämma med den Erik som regerade över sveonerna under 880-890-talen.

Vikingarna angriper Estland i slutet av 800-talet.

I den mest kända versionen av de gamla ryska krönikorna, den som kallas ”Berättelser om förgångna år” eller ”Nestorskrönikan” efter sin upphovsman, kan vi läsa för år 859: ”Varjagerna från andra sidan havet tog skatt från tjuderna och från slaverna, från mererna, från vepserna och från krivitjerna” Det är den första av många anteckningar om varjagerna, den fornryska benämningen på skandinaverna.

Att det döljer sig mycket skräck och lidande, även om vi inte kan läsa oss till det i krönikan, är inte att ta miste på – här kommer det plötsligt stora skaror krigare från ett folk som de flesta kanske inte ens hört talas om roende i sina skepp uppför de ryska floderna och kräver efter våldsamma härjningar skatt av folket för att lämna dem i fred.

Det här var något som folken i väster (England och Frankrike) redan var vana vid, fast här kallas nordborna vikingar. Plötsliga anfall med grundgående skepp som avseglar igen innan befolkningen hunnit samla sig till försvar, och krav på skatt i utbyte mot fred, var enligt den anglosaxiska krönikan vanligt från slutet av 700-talet.

Genom kröniketexten kan vi följa de vägar varjagerna följde. Först hemsöktes tjuderna (esterna); vidare härjades området längre in i finska viken. Sedan fortsatte de via floden Neva till sjön Ladoga där slaverna hade slagit sig ner vid sjöns södra ände. Varjagerna fortsatte längs floden Svir till Onega, därifrån söderut via Kovsa där de finska vepserna anfölls. Efter att vepserna betalat skatt fortsatte man på floden Seksna mot merernas land vid Volgas övre lopp. Varjagerna hann också med en avstickare från Ladoga via floderna Volkhov och Lovat för att härja hos krivitjerna. En förutsättning för dessa härjningar var de små klinkbyggda skeppen som var tillräckligt lätta för att kunna släpas och dras mellan floderna och tillräckligt starka för att klara påfrestningarna.

Genom ärkebiskop Rimberts krönika kan vi veta att sveakungen Olof genomförde ett framgångsrikt krigståg mot tjuderna (i vissa källor benämns de även curer) i Estland någon gång under 850-talet, ”de hade sedan tidigare lytt under sveakungen, men gjort uppror och vägrat acceptera svearnas överhöghet”. Två städer, troligen Grobin och Apuolé i nuvarande Litauen, tvingades till underkastelse. Apuolé härjades aldrig utan lämnades ifred eftersom invånarna frivilligt betalade skatten och lovade att göra så även i fortsättningen. De yngre sveonerna blev mycket missnöjda att inte få skövla staden och föra bort folket som slavar, men kungen var förståndig och ingick fred med stadsborna.

Det fanns alltså krafter i sveahären som starkt opponerade sig mot kungens ”fredliga väg” och tyckte att man borde vinna ytterligare byte och inte bara segla hem utan vidare härjningar. Kanske var det i samband med detta missnöje som en styrka, ledd av några hövdingar, gav sig norrut mot esternas land och sedan vidare österut? Trakten var redan känd, för tjugo år tidigare hade en grupp nordbor färdats ända ner till Miklagård (Konstantinopel), så nordborna visste att det fanns stora rikedomar att hämta där i form av pälsverk, vax, honung och – slavar.

Enligt munken Nestors krönika, lyckades inte varjagernas behålla herraväldet över norra Ryssland speciellt länge den här gången. Inkräktarna blev fördrivna redan efter ett par år med inbördes strider mellan de olika stammarna som följd. Till slut så bestämde sig dessa för att söka en furste utomlands, en som kunde härska över dem och skipa lag, och trots tidigare erfarenheter vände de sig till varjagerna. Representanter för tjuderna, slovener, krivitjer och vepser reste över havet till den varjagstam som kallades Rus (mycket talar för att det var invånarna i Sveaväldet som kallades Rus, benämningen rus kan komma från finskans namn på Sverige – Routsi): ”Vårt land är stort och rikt, men det finns ingen ordning i det. Kom och var furstar över oss”.

Delegationen från öst hade inte några problem med att få ruserna med på förslaget och det bestämdes att de tre bröderna Rurik (= Rörek), Sineus (det finns inte något motsvarande skandinaviskt namn och forskarna tror att det ryska namnet är ett öknamn som betyder ”blåskägg”) och Truvor (= Torvard), skulle komma med sina följen. Den äldste, Rurik, slog sig ner i staden Ladoga och senare i Novgorod. Den andre, Sineus, slog sig ner vid Vita sjön söder om Onega i Beloozero och den tredje, Truvor, söder om Peipussjön på gränsen till nuvarande Estland i Izborsk. Efter dessa ruser uppkallades sedan riket för Rus, förklarar krönikan. Men historier om tre bröder som kallas in för att styra ett land förekommer också i andra berättelser om rikens uppkomst. Man får nog istället räkna med att det var några nordiska hövdingar som tog tillfället i akt och utnyttjade de inhemska stammarnas splittring och lyckades bita sig fast på vissa platser och med dessa som utgångspunkt har man sedan kunnat behärska, utöka och skattlägga omkringliggande områden och kontrollera strategiska samfärdsleder. De omkringboende fick samtidigt ett skydd mot andra varjager så det kan vara möjligt att ruserna trots allt var välkomna. Enligt traditionen lät Rurik bygga sin borg på en plats som heter Gorodisce (den gamla borgen) strax söder om Novgorod. I en av texterna till Nestorkrönikan sägs det att befolkningen i Novgorod en kort tid efter tröttnade på Rurik och hans styre och protesterade mot att de blev behandlade som trälar. Fursten lät då avrätta några av stadens invånare så maktövertagandet gick nog inte så fredligt till.

Med tiden blev det bättre förutsättningar för ökad handel och krigstjänst vilket lockade nya skaror av skandinaver att söka sig österut för att söka lyckan. 

Rurik dog 879 och en av hans släktingar, Oleg (Helge), utsågs till ny härskare eftersom sonen Igor (Ingvar) inte var vuxen. Några år senare intog Oleg med sin här staden Gnëzdovo vid floden Dneprs övre flöde och insatte en av sina män att styra staden som hade ett mycket strategiskt läge. Härifrån är Dnepr nämligen seglingsbar ända ner till Kiev och vidare till Svarta havet och med en kort dragning av skeppen kan man ta sig norrut till floden Dvina och dess biflöden och på så sätt ta sig ut till havet via Rigabukten.

Men varjagfurstens planer stäckte sig längre än till att bara kontrollera Dneprs övre flöden och för att helt kontrollera flodvägen till Miklagård måste han också kontrollera floden söderut. Som första åtgärd i dessa planer intogs städerna Ljubec och Kiev. Därmed var grunden lagd för det som skulle bli rusernas rike eller Kievriket, som inneslöt vattenvägarna mot Miklagård.

Oleg konsoliderade nu sitt rike genom att tvinga de slaviska stammarna att betala skatt i silver eller mårdskinn. Han bestämde också att Novgorod skulle betala en årlig skatt till varjagerna, ”för fredens skull”. Med dessa varjager menas de som bodde i Skandinavien och denna skatt betalades nog för att slippa plundringar och härjningar. Skatten betalades varje år ända fram till år 1054, det år då furst Jaroslav avled. Fram till detta år hade de ryska furstarna upprätthållit goda kontakter med Sveaväldet och därifrån regelbundet fått militärt bistånd.

 

Slaget vid Fyrisvallarna, Greklandsfarare och Slaget vid Svolder

Ög 81
”HÖGBYSTENEN”
Högby gamla kyrkogård
Mjölby kommun 

Ög 81.

På den gamla kyrkogården i Högby, några kilometer norr om Mjölby, står en mycket ståtlig runsten, bygdens kanske mäktigaste fornminne. Det var Torgärd som i början av 1000-talet lät resa stenen till minne av sin älskade morbror Assur som man kan tänka sig hade varit mycket givmild mot henne eftersom hon valt just honom bland sina fem morbröder. 

þukir resþi stin þansi eftiR asur sen muþur bruþur sin iaR eataþis austr i krikum
”Torgärd reste denna sten efter Assur, sin moders bror som dog österut i Grekland.”

Minnesskriften över Assur har också ett tillägg på baksidan, kanske det intressantaste på stenen, där Torgärd gärna vill berätta vilken märklig släkt hon tillhörde: 

kuþr karl kuli kat fim syni 
feal o furi frukn treks asmutr 
aitaþis asur austr i krikum 
uarþ o hulmi halftan tribin 
kari uarþ atuti auk tauþr bui  
þurkil rist runaR

”Den gode bonden Gulle fick fem söner. 
Föll på Föret djärve kämpen Åsmund.
Ändades [dog] Assur österut i Grekland. 
Blev på Holmen Halvdan dräpt.
Kåre omkom ej ute. Också Boe är död.
Torkel ristade dessa runor.” 

Runristare.

Så lyder den officiella översättningen. Men innan vi går vidare vill jag göra vissa förtydliganden; ordet ”bonde” är inte det som är ristat på stenen utan det står faktiskt karl, ett ord som på den här tiden användes för att tala om att här var det frågan om en man med särskilt framstående samhällsställning. Ofta fanns också dessa karlar i kretsen kring kungen.

Ordet ”kämpe” är heller inte ristat på stenen utan här står det drængR (=dräng), en benämning som i våra dagar inte har någon positiv klang men på vikingatiden sågs som ett hedersomnämnande och användes om dugligare unga män av finare börd som sökte gods och ära genom att ansluta sig till framstående furstar i olika länder.

Fastän arvföljden kunde tyckas tryggad för Gulle med de fem sönerna fick han aldrig några arvingar på manssidan i nästa generation. Tiden var alltför krigisk och sönerna alltför äventyrliga för det. De ville bort från hembygden och gården för att i stället söka ära och rikedomar och därför blev det aldrig tid till giftermål för någon av dem och naturligtvis blev det heller inga söner som växte upp och tog över fädernegården.

Det blev istället genom den fridsammare sidan, kvinnosidan, som arvet efter Gulle levde vidare. För hans dotter for, liksom de flesta av hennes medsystrar, aldrig hemifrån utan gifte sig och fick i sin tur en dotter, Torgärd, innan hon avled. Torgärd bevakade noga sin arvsrätt när tiden var inne och när det kom säkra besked från Grekland att den siste av hennes morbröder, Assur, hade dött skred hon till handling och reste en korsmärkt runsten över den döde – för hans själ givetvis – men på baksidan lät hon för säkerhets skull rista in en uppställning över alla sina morbröder och hur de gått sitt öde till mötes.

Inskriften ger oss en bild av sin tid, av vikingatågens upprörda tidevarv. Av Gulles fem söner har tre eller kanske till och med fyra lämnat hembygden för att leva krigarens äventyrliga och lockande liv. De har omkommit långt bort från fädernegården i Högby och det är dessa som jag vill berätta om. 

Torkel har ristat i den grå granitytan: feal o furi frukn treks asmutr (föll på Föret djärve kämpen Åsmund). Åsmund dog alltså i det ryktbara slaget vid Fyrisvallarna (söder om Uppsala) mellan kung Erik Björnson och Styrbjörn Starke omkring 980. Åsmund var troligen en av kung Eriks kämpar, en teori som stöds genom att fadern Gulle tituleras karl på runstenen. Karl var ju en titel som gavs till framstående män, inte alltför sällan i kungens närhet, en hederstitel som gavs till män som på något sätt bistod kungen i hans maktutövning. Andra sådana titlar var thegn, sven och rinke. Kanske har karlen Gulle tjänat kung Erik eller dennes fader Björn. Om Gulle var i stridbar ålder är det heller inte otroligt att även han deltog i slaget. 

Anledningen till slaget vid Fyrisvallarna går ungefär tio till tolv år tillbaks i tiden då kung Erik regerade i Svitjod (svearnas namn på Svealand) tillsammans med sin bror Olof som dock mördades på ett gille i Uppsala. Troligen låg Erik bakom mordet och enligt dåtidens arvsregler krävde den dödades son, Björn, sin arvsrätt, det vill säga sin del av riket. Detta kunde kung Erik inte acceptera på några som helst villkor. Styrbjörn (han hade nu fått tillägget ”styr”, som betyder bråkig, till sitt namn) blir ivägkörd och utlagd (fredlös).

Under kommande år fick Styrbjörn rykte om stridbarhet och mod som gjorde honom till urtypen för den fornnordiska kämparkraft som fyllde den europeiska kontinenten med skräck och fruktan. Runt hela Östersjökusten härjade han och hans män under några år för att så småningom hamna i danakungen Harald ”Blåtands” tjänst och som hövding över de fruktade Jomsvikingarna.

Styrbjörn hade inte glömt sin farbroders svek och den skam han fick utstå när han blev ivägkörd från Svitjod. Fortfarande närde han drömmen om att återta det rike som han ansåg rätteligen borde tillhöra honom och på våren 980 var tiden inne att gå från tanke till handling.

En så stor flotta som Styrbjörn förfogade över kunde naturligtvis inte ta sig obemärkt genom Göta- och Sveaskären (skärgården efter ostkusten). Genom vårdkasesystemet blev kung Erik varskodd i god tid så att även han kunde mobilisera en ansenlig försvarsstyrka runt sig i Uppsala. Styrbjörn, fast besluten att segra eller dö, tog sig igenom pålspärrarna där Mälaren möter Saltsjön och vidare upp genom Lagen (Mälaren) och in i Salaån (Fyrisån). Efter landstigningen brände han alla skeppen för att hindra sina män att fly och marscherade mot Uppsala där de mötte Sveahären vid Fyrisvallarna. Striden var hård och manspillan stor. Utgången var länge oviss men på tredje dagen lyckades sveakungen få ett övertag och kunde till slut säkra segern. Styrbjörn, för stolt att ge vika, stötte ner sin märkesstång i marken och mötte döden vid den tillsammans med sina sista kämpar. Efter segern fick kung Erik tillnamnet ”segersäll”. 

Styrbjörns död.

Kanske Åsmunds bröder Assur och Halvdan också var med i Uppsala och slogs för kung Erik? I så fall är det ganska troligt att de efter segern på Fyrisvallarna rekryterades av den rusiske fursten som vid denna tid levde i landsflykt hos sveakungen. Munken Nestor berättar i sin krönika för år 980 att Vladimir kom till Novgorod med varjager och sade till Jaropolks ståthållare: ”Gå till min bror och säg till honom: 'Vladimir är på väg mot dig, gör dig beredd att slåss mot honom'.”

Genom krönikan har vi fått veta att furst Vladimir återkom med varjager efter några års landsflykt hos sveakungen. Han körde iväg sin broders ståthållare i Novgorod och tågade sedan mot Kiev där varjagerna dödade brodern Jaropolk och Vladimir övertog hela riket. Enligt samme Nestor var Vladimir inte speciellt angelägen att utbetala den överenskomna solden till sina legosoldater så de drog vidare till Konstantinopel och tog tjänst hos kejsar Basileios II som just blivit utsatt för ett kuppförsök av två av sina generaler.

Var det kanske i striden mot dessa kuppmakare som den näst äldste brodern, Assur, stupade eller var det vid kejsarens nederlag mot bulgarerna i slutet av 980-talet? Runmästaren har ristat att Assur ändade livet österut i Grekland (aitaþis asur austr i krikum) som var nordbornas namn på Bysans eller det Östromerska riket som bildades efter Roms delning. På 1000-talet omfattade Bysans det nuvarande Turkiet, hela Balkanhalvön, Bulgarien och Jugoslavien samt södra Italien.

Nu var det inte helt lätt eller enkelt att få tjänst i den elitstyrka som nordbornas väringgarde hade blivit under kejsar Basileios ”bulgardödaren”. Under 900-talet krävdes det en stor summa pengar för att köpa sig en plats i de eftertraktade och välavlönade vaktregementena. Följden av detta blev att man stannade kvar en ganska lång tid för att inträdessumman skulle bli återtjänad och därefter lönsam. Det var ett mycket smart drag av kejsaren eftersom nordborna stannade kvar betydligt längre än de kanske tänkt sig från början. Att det kostade stora summor pengar för att köpa sig en plats i hären gjorde att det bara var de mest framstående nordborna som sökte sig till väringgardet i Miklagård – de som hade råd.

Att huvudstaden i Bysans, Konstantinopel, som av nordborna kallades Miklagård, måste ha tett sig lockande för vikingatidens människor råder det ingen tvekan om. Precis som stora städer fortfarande lockar med sina möjligheter och drar till sig landsbygdens människor måste ”den stora staden” – det är vad Miklagård betyder på de fornnordiska språken – ha fascinerat människor från de glest befolkade länderna i norr. De flesta hade förstås en ganska vag uppfattning om vad en stad var för något eftersom det i dåtidens Skandinavien inte fanns något som vi idag skulle ge benämningen ”stad”. Birka, som kan sägas vara Sveriges första stad, hade möjligen en befolkning på omkring 1000 personer att jämföras mot de uppemot 100 000 innevånarna i Konstantinopel. Men även om man haft svårt att föreställa sig staden, hade ryktet om Miklagårds väldighet och prakt och allt man där kunde se och göra, nått våra trakter långt innan det började bli vanligt att nordbor reste dit.

Den yngste av de tre äventyrliga bröderna dog varken på Fyrisvallarna eller i Grekland. Torkel runmästare låter oss veta uarþ o hulmi halftan tribin eller som det lyder på nutidssvenska: ”blev på Holmen Halvdan dräpt”. Att Halvdan dödades är det ingen tvekan om, men var hände det? Inskriptionens o hulmi kan betyda ”i holmgång” men det är mer troligt att det här gäller en geografisk plats. Frågan är bara var detta hulmi låg. Kan det vara Holmgård, nordbornas namn på Novgorod, eller Bornholm eller ön Svolder, där det berömda sjöslaget mellan de tre nordiska kungarna stod på hösten år 1000?

Om det avser Holmgård så är det troligaste att det var tre söner till karlen Gulle som tillsammans hörsammade sveakungens budkavle och gav sig iväg till Uppsala för att kämpa på kung Eriks sida i kampen mot Styrbjörn Starke. Åsmund stupade i slaget. De två yngre bröderna värvades av den rusiske furst Vladimir för att hjälpa honom i kampen mot hans bror Jaropolk. Fursten och hans varjager vann striden i Novgorod och drev Jaropolks ståthållare på flykten. Under dessa strider kan alltså Halvdan ha blivit dödad. Men, det finns något som talar emot att hulmi skulle vara Holmgård, nämligen de isländska skaldedikterna. I samtliga av dessa är ”Holm” skådeplatsen för det stora sjöslaget vid ön Svolder år 1000.

En annan runsten, den så kallade Århusstenen på Jylland, berättar kanske även den om slaget vid Svolder. Denna sten är rest till minne av en man vid namn Ful som ”dog österut på havet då kungar slogs”.

Vad var det då som gjorde att kungar stred österut på havet? Först och främst kan vi inte tänka i termer som Sverige, Danmark och Norge. Dessa tre stater existerade inte för tusen år sedan. Norden styrdes av storbönder, bygdehövdingar, småkungar och ett fåtal mäktiga släkten som försökte etablera överhöghet. Makten på den här tiden var inte bunden till geografiskt begränsade områden utan handlade mer om makten över människor. Allianser mellan släkterna ingicks, tributer betalades av hövdingar och småkungar till någon framgångsrik överhövding. Överhövdingen måste i sin tur, vara generös med gåvor och krigsbyten för att underlydande hövdingar med sina följen skulle vara honom trogen.

En stor och mäktig släkt, som hade överhöghetsplaner i Norge, leddes av den mäktige Haakon från Lade, jarl i Tröndelag. Han dödades omkring 995 på uppdrag av Olaf Trygveson som också hade överhöghetsambitioner. Båda två var ättlingar till Norges riksgrundare, Harald ”Hårfager”. Olaf var en lyckosam erövrare men hans ambitioner kolliderade med danakungens intressen. Den dödade Haakon jarls bägge söner, Eirik och Svein, som levde i landsflykt hos sveakungen Olof Skötkonung hade också allt att vinna om Olaf Trygvesons makt försvagades. Det fanns också en allians mellan det ledande kungahuset i Danaväldet och det ledande kungahuset i Sveaväldet.

Nu börjar vi förstå vartåt det barkar. Några av de största härskarfamiljerna i Danaväldet och Sveaväldet var alltså förbundna med varandra. Landsflyktiga norska bygdehövdingar slöt sig till dem. Svend Tveskägg i Danaväldet hade anspråk på södra Norge, Eirik och Svein Haakonson på Tröndelag. För Olaf Trygveson bådade detta inte gott. Men om han lyckades med en diplomatisk mission till södra Östersjön och kung Boleslav i Polen, kunde han kanske ge Svend Tveskägg problem på hemmaplan och därigenom säkra sin egen ställning i Norge...

Det fanns också en joker med i leken – Sigvald jarl, ledare för danakungens elitförband, de fruktade Jomsvikingarna. Som son till Skånes siste kung, Strutharald, hade kanske även han maktambitioner? Var han ute efter Svend Tveskägg som hade degraderat fadern från kung till jarl?

Utgången av slaget blev att de allierade besegrade Olaf Trygveson och hans flotta genom att lägga sig i bakhåll vid ön Svold som enligt mäster Adam av Bremen ”ligger där sundet är som smalast mellan Själland och Skåne”. Vilken roll Sigvald jarl spelade i själva sjöslaget vet vi inte men enligt Snorre Sturlason, författare till de norska kungssagorna i början av 1200-talet, sågs ett av Sigvalds skepp segla från platsen när den övriga flottan samlades för att dela på bytet. Kroppen efter Olaf Tryggveson återfanns aldrig. 

kari uarþ atuti auk tauþr bui har runmästaren ristat i stenen. Översättningen är inte helt klarlagt vad som gäller tolkningen av atuti. I Östergötlands runinskrifter har Brate valt ”vid Dundee” med ett frågetecken och han har även diskuterat ”varð-at”, ”blev icke”. Men Brate menar att det troligaste är att atuti anger platsen där Kåre dött. Det finns flera tolkningsmöjligheter, bland annat har atuti tolkats som Od, en udde i nordvästra Själland (Själlands udde), men alla blir mer eller mindre krystade och ingen stämmer egentligen med kraven på allitteration. Men tolkningarna är intressanta och skulle tolkningen ”Dundee” vara riktig kan det betyda att Kåre har tagit tjänst hos någon hövding, troligen då västgötahövdingen Skalgur Tosti (Sigrid Storrådas fader) och varit med honom i England 991 och kanske deltagit i slaget vid Maldon samma år? Den anglosaxiska krönikan ger oss tyvärr inga detaljer utan meddelar bara för 991: ”Detta år kom Anlaf med 93 skepp till Folkestone och härjade. Så småningom seglade han till Sandwich och vidare till Ipswich och invaderade hela landsbygden. Till slut kom de fram till Maldon. Ealdorman Byrhtnoth (i Essex) mötte dem med sin hird men besegrades den 10 augusti”.

Och för 993: ”Under detta år blev Bamburgh ödelagt och det togs mycket byte där och efter det kom hären till Humbers mynning och gjorde mycket ont både i Lindsey och i Northumbria. Så samlade man en mycket stor engelsk här och då den skulle ta upp kampen var anförarna de första att ta till flykten”.

Om platsen ska tolkas som Od var Kåre då med på Erik Segersälls danska tåg, för att hämnas danskarnas inblandning vid Fyrisvallarna? Adam av Bremen skriver nämligen att efter slaget utanför Uppsala hämnades Erik danskarna och översvämmade landet med en här ”talrik som havets sand” och drev danakungen Svend Tveskägg på flykten. Sedan satt han orubbad på tronen i sju år. 

Det värsta är att de av Brate upptagna förslagen är innehållsmässigt diametralt motsatta: han dog antingen hemma eller i utlandet. Men vi vet ändock att de båda yngsta bröderna, Kåre och Boe, är döda. De var säkert dugliga män de också men Boe vet vi stannade hemma och brukade fädernegården. Nu är Torgärd själv borta sedan länge och ingen i bygden minns vare sig henne eller morfadern, den gode karlen Gulle, eller hans söner, Torgärds morbröder. De tillhörde en stormannafamilj, förmodligen en av de mäktigaste i denna del av Östergötland men stenen är lika ståtlig som då den en gång restes.

 

England före Knud den stores erövring

Ög 104 
”GILLBERGASTENEN”
Gillberga
Linköpings kommun 

Ög 104.

Stenen återupprestes 1866 och står på sin ursprungliga plats invid en forntida väg. Stenen ristades i slutet av 1010-talet eller i början av 1020-talet. 

ruþr risti stin þinsi iftiR tuka bruþur sin saR uarþ trbin a ilati triR arþa kuþr

”Röd reste denna sten efter Toke sin broder som blev dräpt i England. En mycket god dräng."

 

Onumrerad
”KALLERSTADSTENEN”
Linköpings kommun  

Onumrerad.

År 1950 upptäcktes denna för oss hittills okända runsten. Stenen har från början varit rest vid en väg som från öster har gått fram till Stångebro. Den nyfunna stenen låg endast ett par hundra meter sydost om bron. Idag kan stenen beskådas på gräsplanen utanför Östergötlands länsmuseum. 

… -iur- auk as-iurn þiR ristu stin þasi eftiR uikfast faþur sin es uas tuþr o eklati sun helgu

”… -björn och Åsbjörn de reste denna sten efter Vigfast, sin fader, som blev död i England, Helgas son.”

 

Ög 162
Kullerstad
Norrköpings kommun 

Ög 162.

Runstenen står rest nordost om vägen bara några få meter från bron över Kullerstadsbäcken, cirka femhundra meter norr om kyrkan. 

hakun karþi bru þasi ian su skal haita kunas bru iai saR uaR sua hakunaR

"Håkon gjorde denna bro och hon ska heta Gunnars bro, och han var son till Håkon."

 

Onumrerad
”KULLERSTADSTENEN”
Kullerstads kyrka
Norrköpings kommun 

Onumrerad.

I juni 1969 påträffades en tidigare okänd runsten i kyrkogårdsmuren till Kullerstads kyrka. Stenen står nu upprest på kyrkogården, strax norr om vapenhuset. 

hakun raiþi kuml þausi eftiR kunar sun sin han uarþ taurþ uastr

”Håkon reste dessa kummel efter Gunnar, sin son. Han blev död i väster.” 

Denna relativt nyfunna sten är synbarligen den egentliga minnesstenen efter Gunnar. Men av inskriften (”lät resa dessa kummel”) framgår att det har rests minst två ”kummel” efter Gunnar. Det kan därför inte uteslutas att dessa båda stenar en gång varit parstenar vid Gunnars bro.

Dessa båda sistnämnda stenar har sannolikt ristats av samme anonyme runmästare någon gång under förra hälften av 1000-talet.

Stenarna berättar för oss om tre släkter, familjer, i östra Götaland, där några av männen var tillräckligt våghalsiga och äventyrliga för att lämna hembygdens relativt lugna och trygga tillvaro. Att familjerna var stolta över sina söners, bröders och fäders bedrifter är inte att ta miste på i den för oss ganska stela formuleringen av inskrifterna. Man var så pass stolt att man engagerade dyra runmästare för att i sten låta rista in deras, Tokes, Gunnars och Vigfasts bedrifter – de hade ju varit långt bort i väster, i England, vunnit ära och anseende åt släkten, kanske till och med rikedomar.

Ingen av dessa fyra stenar berättar om vilken eller vilka hövdingar som Toke, Gunnar eller Vigfast hade anslutit sig till mer än att de blev dödade i England. Eftersom stenarna inte berättar något om detta kan man utgå från att det inte var i Knud den stores styrkor (som invaderade England 1015) som dessa östgötar deltog i.

Att ha en släkting eller anförvant som deltagit i Knuds framgångsrika härnadståg (Knud blev Englands konung 1017) ansågs vara en ära som överskuggade allt annat. Visserligen hade släkterna ökat i anseende i och med Tokes, Gunnars och Vigfasts bedrifter långt hemifrån men hade de varit med Knud hade anseendet ökat ännu mer. Så det troliga är att dessa tre äventyrare istället var med i något tidigare härnadståg mot England, kanske deltog de i någon av hövdingarna, Torkel Höges, Hemmings eller Elofs invasion i augusti 1009? 

Under mer än 250 år kom det våg efter våg av framför allt danska och norska plundrings- och kolonisationsföretag längs de brittiska kusterna. Stridslystna och skickliga sjömän. Orsakerna var möjligen överbefolkning och ett växande behov av ”landnam”, det vill säga upprättande av kolonier med ny mark att odla, men de tidigaste företagen hade varit rena piratanfall mot oskyddade kuster.

Lindisfarne.

Danskarnas angrepp inleddes den 8 juni 793 då en vikingaflotta anföll ön Lindisfarne (Holy Island) där målet var det rika klostret. Sedan anföll nordborna år 795 Orkneyöarna och Hebriderna där de sedermera upprättade basstationer för de kommande anfallen.

År 812 intog norrmännen stora delar av Irland och Dublin blev under lång tid deras huvudsäte på ön. Hela 900-talet var en blodig kamp mellan norrmännen och irländarna och först 1014 lyckades man kasta av sig det nordiska oket i slaget vid Clonarf, strax utanför Dublin, den 23 april.

Från 800-talets mitt började de danska vikingarna att övervintra och bosätta sig som jordägande överklass i sydöstra och östra delarna av nuvarande England. Deras välde växte och 866 intogs staden York. De fortsatte att inta nya städer och på 870-talet hade danskarna lagt under sig större delen av östra England från London till York och hela östra England kom att lyda under dansk lag. Deras framfart stoppades dock år 878 av den anglosaxiske kungen Alfred ”den store” men, danskarna tillförsäkrade sig dock, genom ett avtal i Wedmore, ett område som kom att kallas ”Danelagen” (Östangeln, Northumberland, Östra Mercia och Middle-essex).

De nordbor som angrep England kom till ett land som var rikt och förhållandevis fredligt – en samling små kungariken, helt oförberedda på övervåld. Det anglosaxiska England var kristet, berömt för sin lärdom, konst och välmående handels-, kloster- och lantbruksföretag, som kunde plundras med rikt byte. I mitten av 900-talet förenades emellertid de anglosaxiska smårikena till ett kungadöme och med gemensamma ansträngningar 954 lyckades man att fördriva Yorks siste vikingakung Erik Blodyx (son till Harald Hårfager).

Redan på 980-talet kom nästa stormvåg av danskar, men nu ville de inte ha land att odla utan rikedomar. 982 brändes London och andra städer. Orsaken till danskarnas förnyade intresse för England kan ha varit att silverströmmen från öster, Kalifatet, avtog mot slutet av 900-talet då även det svenska handelscentrumet Birka försvann. Kanske hänger det samman med att storfurste Vladimir konsoliderade sin ställning i Kiev-Rus och att det därför inte längre var möjligt att föra stora rikedomar därifrån till Skandinavien. Men den direkta anledningen till att danskarna med kung Svend i spetsen vände sina blickar mot väst vet vi ej. Det kan vara så att Harald ”Blåtands” stora och påkostade byggnadsverk hade utarmat landet. Hur som helst så kom Svend ”Tveskägg” på att det gick att hämta pengar i utlandet. Genom detta kunde han avlöna sin här och bygga upp landets ekonomi utan att lägga bördor på det egna folket. Han kunde istället avlöna dem mycket gott om de tjänade honom. Men Svend var långt ifrån den ende som fick den idén. Åtskilliga andra hövdingar var på härnadståg i väster dessa år – vi hör bara talas om de mest berömda av dem på runstenarna och i de skriftliga källorna.

Enligt vissa gamla dokument kan man ana att det fanns ett visst missnöje i England mot kungen, Æthelred II och en komplott mot honom var under uppsegling i början av 991 till Svend ”Tveskäggs” favör. Källorna låter oss nämligen ana att Essex var beredd att hylla Svend som konung när han kom dit med sin flotta.

När så den norske hövdingen Olaf Tryggvesson (sonsonson till Harald Hårfager) trängde in i Thames och belägrade London den 8 september 992 var kung Æthelred II så desperat att han försökte köpa Olafs vänskap. Æthelred II som kom att kallas för den enfaldige eftersom han inte såg något annat råd än att betala sig fri, lyckades 994 genom stora gåvor förmå Olaf Tryggvesson att sluta med härjningarna utefter den engelska kusten. Detta är den första ”danagäld” som historien känner till. Penningsumman uppgick till 16 000 pund sterling silver. Olaf antog kristendomen och återvänder till Norge för att lägga landet under sig. Men, med Olafs vapenbroder, den danske kungen Svend ”Tveskägg”, fortsätter striderna.

Om en eller flera vikingastyrkor blev kvar i England efter avtalet med kung Æthelred kan man förstå Krönikan som meddelar: ”I detta år drog den danska hären omkring i Devon och in i Severns mynning där de härjade, både i Cornwall, Wales och i Devon. De landsteg vid Watchet och förorsakade mycken skada med sina illgärningar och mord. Därefter vände de tillbaks runt Lands End till sydsidan och drog så in i Tamars mynning och gick in i landet tills de nådde Lydford där de brände och mördade allt de kom över. De brände Ordwulfs kloster vid Tavistock och tog en obeskrivlig mängd byte med sig tillbaks till skeppen.”

Tavistock.

Kung Æthelred II hade fått nys om att danskarna ville beröva honom livet, döda alla hans rådmän och därefter överta riket. Som ett sista desperat försök att bli av med sina plågoandar beordrar han att samtliga, i England bosatta danskar, skulle avrättas. Detta skedde på den helige Bricius dag den 13 november 1002 och ett av offren var danakungens syster Gunhild. Dessa lönnmord resulterade i att danskarna ökade trycket ytterligare på England redan 1003. Vid 1005 års stora hungersnöd i England vände danskarna tillbaks till hemlandet men det tog inte lång tid innan de åter härjade Englands sydkust och engelsmännen var tvungna att överlåta ön Wight till danskarna och man träffade avtal om deras försörjning. 1007 utbetalades 36 000 pund sterling silver i ”danagäld”.

För att skaffa sig bundsförvanter hade Æthelred gift sig med hertig Rikards (Normandiets härskare) dotter Emma 1002. När Svend ”Tveskägg” rest hem 1007 med sina 36 000 pund slickade England såren efter skatten och beslutade att göra något för att freda sig mot främmande angrepp. 1008 gick bud över hela landet om att bygga ett stort antal krigsskepp. Engelsmännen fick tyvärr ingen glädje av denna flotta som istället användes i inbördes strider och förstördes 1009. Så när en ny vikingaflotta ankom i augusti samma år, kunde den obehindrat lägga till i Sandwich och dra vidare till Canterbury.

Svend ”Tveskägg” hade utsett en speciell överbefälhavare för de fortsatta Englandstågen; jarlen och Jomsvikingen Torkel Höge som i augusti 1009 invaderade England med en stor flotta tillsammans med en annan norsk kungaättling, Olav Haraldson. En annan krönikör, Johannes av Worcester, har ett intressant tillägg, där han omtalar att i samma månad kom en annan omåttligt stor här till England under ledning av jarlarna Hemming och Elof. Hemming var Torkel Höges yngre bror och Elof var sonson till Styrbjörn Starke. Under de följande två åren plundrade de och härjade vilt och brett över England. De tog ärkebiskop Ælfhead som gisslan och krävde 3 000 pund för hans frigivande, något som ärkebiskopen förbjöd. Gisslandramat slutade med att ärkebiskopen dödades och liket överlämnades till engelsmännen. År 1011 betalade Æthelred II en stor summa i ”danagäld” varvid Torkel och Olavs härjningar upphörde och de trädde även i tjänst hos Englandskungen och understödde honom i kampen mot Svend Tveskägg. Ofredshären hade nu förvandlats till en fredshär!

Maldon.

Detta förfarande var inget nytt utan samma sak hade gjorts av frankernas kung Karl ”den enfaldige” i början av 900-talet när hans land härjades av nordbor under ledning av Rollo som var en av de skoningslösaste hövdingarna (Rollo är troligen identisk med den Gångerolf som det står att läsa om i sagaberättelserna). En av Rollos bröder var jarl på Orkney, en annan hövding i Norge och en tredje storbonde på Island. Frankernas konung Karl ”den enfaldige” såg inget annat råd än att erbjuda Rollo och hans män att bosätta sig i nordvästra Frankerriket. Rollo accepterade och 911 fick han Normandie i förläning. På detta vis skaffade sig kung Karl ett bra skydd mot fortsatta angrepp av nordmän eftersom Rollo nu hade blivit länsherre (från och med nu var han hertig Robert) och därmed skyldig att försvara landet. Normandie utvecklades och fick en stark krigsmakt samt en klass av stormän växte upp.

Torkel Höge förblev i engelsk tjänst fram till åtminstone 1015.

Som den duglige härförare kung Svend var genomförde han 1013 ett snabbt och klokt fälttåg mot England. Vissa källor uppger att Svends återkomst till England mer var för att straffa Torkel för förräderi än att erövra landet. Något som danakungen lyckades med på kortare tid än ett halvår. Svend krävde nu ytterligare pengar och förnödenheter till sin här för vinterns försörjning och detsamma gjorde Torkel för sin styrka som låg i Greenwich dit Æthelred hade flytt men som strax fortsatte flykten till svärfadern i Normandiet.

Svend ”Tveskägg” hade utsett en speciell överbefälhavare för de fortsatta Englandstågen; jarlen och Jomsvikingen Torkel Höge som i augusti 1009 invaderade England med en stor flotta tillsammans med en annan norsk kungaättling, Olav

Författare: Jan R. Asph
Inlagt av: Kulturarv Östergötland
Ort: Föreningshuset Fontänen

Om Kulturarv Östergötland

Kulturarv Östergötland
är ett uppdrag från
Region Östergötland som drivs av Östergötlands museum



Logo ÖM

Besöksadress:
Raoul Wallenbergs plats

Postadress:
Box 232
581 02 Linköping


Telefon: 013-23 03 00

Epost: Kulturarv Östergötland

Translate

Use Google Translate to translate this website into your language:

Följ oss på:

Facebook    Facebook

Instagram