Barnmorskornas historia

Det har funnits flera olika benämningar för barnmorskor genom tiderna. Jordemor, jordegumma, hjälpgumma, hjälphustru.  Förr skulle hon alltid vara gift eller änka. Det var viktigt att hon hade fött barn själv. Hon var ofta gammal och troddes ha magiska krafter och speciella kunskaper. Yrket gick ofta i arv från mor till dotter.

Under 1600-talet blev läkarna mer intresserade av förlossningskonsten. ”Herrar läkare bör ta kontroll över jordegummorna.” Så skedde också men läkarna kunde inget om förlossningar. Det hörde till den kvinnliga sfären, omgavs med mystik och ansågs som ”mindre fint”. Jordemödrarna kom under 1500- och 1600-talen i vanrykte på grund av sin girighet.

De var mer intresserade av att få mat och dryck hos barnaföderskan än att hjälpa henne. På den här tiden fanns ingen regelrätt utbildning och inga läroböcker för barnmorskor. Frankrike var dock ett föregångsland när det gällde förlossningskonst. Läkaren Johan von Hoorn studerade där och bidrog starkt till utvecklingen i Sverige.

1711 kom det första reglementet för barnmorskor i Stockholm, 1777 för hela riket. Ett utdrag ur reglementet:

”§9 Ingen som inte är jordegumma får utom i högsta nödfall, eller när sådan ej kan eller hinner komma, vid 20 daler silvermynt böter till deras fattigkassa, eller 14 dagars fängelse om ej orkar böta. Om mor eller barn skulle dö vid sådan förlossning ska hon böta halv eller hel mansbot eller i brist på medel plikta med fängelse på vatten och bröd. Samma straff ska den få som anlitat en dylik.”

Under 1700- och 1800-talen var de flesta barnmorskor antingen privata, anställda av kommunerna eller anställda på barnbördshusen. Landstingen som bildades 1863 hade från början inte hand om förlossningsvården. Vid 1900-talets början fanns endast ett fåtal BB i landet. Staten och landstingen tillsatte en barnmorskestyrelse 1919.

Kraven på vård ökade och därmed behovet av utrustade förlossningsavdelningar/-hem. År 1919 till 1941 inrättades eller ny-byggdes flera stycken som barnmorskestyrelsen var ansvariga för: Boxholms förlossningsrum, Finspångs BB-avdelning, Motala Barnbördshus, Rejmyre förlossningsrum, S:t Annas förlossningshem, Åtvidabergs sjukstugas BB och Österbymo förlossningshem.  

1908 startade J.G. Westmans BB i Linköping, som tillkom genom en donation. Det var endast öppet för Linköpings stads barnaföderskor.  Motala kunde öppna sitt BB 1926, också genom en donation.

Från och med 1881 blev barnmorskorna skyldiga att föra dagbok. Arkivlagen säger att dessa böcker ska bevaras och de borde hittas på landsarkiven/stadsarkiv runt om i landet. Men, tyvärr finns det stora luckor i materialet. Böckerna kan ha följt med barnmorskorna som flyttade runt en del eller helt enkelt kommit bort.*

Förlossningsvårdens professionalisering:

1.                   Hemmafödsel med outbildad hjälperska

2.                   Hemmafödsel med utbildad barnmorska, enstaka gånger läkare

3.                   Anstaltsförlossning med barnmorska eller läkare

4.                   Centraliserad högteknologisk förlossningsvård

Under 1870-talet föddes nio av tio barn i moderns eget hem, eller i undantagsfall hemma hos barnmorskan.  Sedan fick förlossningsklinikerna allt större upptagningsområden och allt fler kvinnor sökte sig till BB, hellre än att föda hemma. Sist skedde övergången till BB-förlossningar på landsbygden.  I Sverige som helhet hospitaliserades födandet under mellankrigstiden. Från 1950-talet har nästan alla svenska barn fötts på sjukhus. **

*Barnmorskor i S:t Anna under 140 år och ett förlossningshem i skärgården – S:t Anna hembygdsförening, Elsy Nilsson och Ragnhild Selhammar

** Barnmorska och läkaren – Lisa Öberg, Ordfronts förlag 1996.

Bild: Barnmorskedagbok från 1936

Författare: Pia Wilhelmson Nord
Inlagt av: Regionarkivet i Östergötland
Upphovsman: Pia Wilhelmson Nord
Kommun: Linköping
Ort: Föreningshuset Fontänen