Jacob Ekbohm

I år är det 300 år sedan de så kallade rysshärjningarna drabbade Sverige. Bakgrunden var ryssarnas vilja att skapa separatfred mellan våra länder efter turbulensen av frånfället av Karl XII året dessförinnan. Här skissas skedet genom justitieborgmästaren i Norrköping, Jacob Ekbohm.

När kungen sköts till döds vid Fredriktens fästning 1718 hade det så kallade Stora nordiska kriget pågått i 20 år. Parterna samlades på Åland för överläggningar men dessa strandades och rysslands tsar Peter den store skickade sommaren 1719 i väg en flotta mot svenska kusten som ett hot. Sveriges motkrav gjorde hotet till en reell attack som en tid äventyrade vårt lands existens. Den ryska flottan leddes av amiral Fjodor Apraksin. Efter ett spaningsföretag mot Stockholms inre skärgård delade sig den ryska flottan för att utföra olika uppgifter. Huvudstyrkan under amiral Apraksins befäl styrde nu söderut under nya härjningar. Inom två veckor lades Södertälje, Trosa och Nyköping i aska. Närmast i tur stod Norrköping, den efter Stockholm största och viktigaste staden vid kusten, centrum för en betydande krigsindustri.

  

I Norrköping var man helt oförberedd på anfall av främmande stat. Norrköpings fasta försvarsanläggningar hade fått förfalla. Befästningen Johannisborg var vanvårdad och saknade användbara kanoner. Plan och organisation för anfall saknades. Landshövding Gustaf Bonde tycks inte mäktat med något fruktbart initiativ. Norrköpings magistrat bad att få kanoner från Finspångs bruk, men inget hände. Den 21 juli brände ryssarna Södertälje. Nästa dag hade turen kommit till Trosa. Apraksins flotta styrde alltjämt söderut med 17 000 man ombord. 90 galärer ingick i styrkan.

Borgargardet i Norrköping började göra patrulltjänst. Flera i staden gjorde sig beredda att lämna den. Till försvaret av Norrköpings anlände sent omsider general Kristoffer Urbanowitz med en reguljär trupp upplänningar och överste Dürings tyska dragoner, sammanlagt 800 man. Därtill kom ett par tusen odisciplinerade bönder, som ingen just räknade med.

Inne i staden tog vår man justitieborgmästaren Jacob Ekbohm befälet över ett sammanslaget borgargarde. Till gardet slöt sig ett hastigt uppsatt kompani med folk från Holmen och unga frivilliga under vapenhantverkaren Anders Sjöman. Styrkan utgjorde nu 500 man.

Ekbohm och Urbanowitz diskuterade hur Norrköping borde försvaras inför det nu överhängande hotet. Polacken förordade den för honom invanda metoden från gerillakrigföring i hans hemland. Staden måste brännas innan ryssarna hann komma över livsmedel och övrigt byte. Ekbohm ville försvara den såsom intakt. Han samlade borgargardet på Tyska torget. Där förklarades att man med liv och blod ville försvara sin stad om blott soldater och bondeuppbåd hjälpte till. På kvällen slogs larmtrummorna till tecken att kvinnor, barn och åldringar måste lämna staden.

Nästa dags morgon bekräftade tornväktaren att Apkraksins väldiga armada kom glidande in i Strömmen. Stadens ödestimme var slagen. De ryska trupperna landsteg på flera ställen norr om Strömmen och snart stod Saltängen i lågor. Motstånd var lönlöst. Ryssarna beskrivs ha svärmat kring i alla gator ”med geväret i den ena handen och blosset i den andra”. Kyrkorna skövlades och berövades allt av värde. Ryssarna hann under fem dagar sprida förödelse vida omkring. Alla slott, herresäten och gårdar runt Norrköping och utåt kusten brändes. Patruller med kosacker skickades omkring för att utplåna vad som återstod av kringliggande byar och gårdar. Inne i staden kunde ryssen härja fritt och ta för sig av vad som fanns att erbjuda.

I närheten hade bryggare Forsman sin utskänkningslokal. Den hade blivit ett sorts ryskt centrum för vila och vederkvickelse mellan härjningarna. Forsman själv tvingades förnöja sina objudna gäster med dans under det han ropade sitt ständiga valspråk ”alltid god vän” medan han trakterade dem med öl och brännvin. Kvarteret vid Kungsgatan söder om Bergsbron fick efteråt namnet God vän, som än lever kvar i Norrköpings vildvuxna flora av kvartersnamn.

Staden var nerbränd men dess befolkning var ingalunda knäckt. Motståndsandan personifierades av justitieborgmästaren Ekbohm. Han var den högste ansvarige i staden och så fort det var möjligt efter massflykten kallade han samman magistratens skingrade medlemmar i ett av stadens tre återstående hus för överläggningar. Så mycket skulle ordnas i en extraordinär situation. Plundrare bland ruinerna skulle hindras. Tull- och postkontor måste återställas, och i stadens arma position utsåg borgmästaren stadens klockare till staden postmästare för att kunna upprätta postgång till de styrande i Stockholm. Han propsar till drottning Ulrika Eleonora på lindringar för sin stad. Till riksdagen 1720 begär han tio års total skattefrihet för stadens invånare och rätt att fritt hämta byggvirke i Kronans skogar, tegel till stadens offentliga hus från Johannisborg, samt slotten Bråborg och Skenäs. Som ett litet men betydelsefullt exempel på hans strävan mot ordning och naturligt tillstånd beslutade han att Mattismarknaden skulle hållas som vanligt i den den förbrända staden.

Ett år efter katastrofen var staden på väg att resa sig ur askan. Folk hade sökt sig primitiva bostäder men även börjat bygga nytt. Steg för steg byggdes staden upp, mödosamt och segt. Broar reparerades, hamnen rensades. Rådhus, skola och andra publika hus planerades. Den kamp vår hjälte kämpat i det tysta hade givit frukt och en ny stad kom att blomstra och rent av bli rikets tredje största stad. Vid fyllda 75 år lämnade vår kämpe in av gikt och slag den 12 maj 1758.
 

Bilder:
Bild 1: Turist Norrköping, Stadsbiblioteket.
Bild 2: Wikipedia.
Bild 2: Wikipedia, (beskuren).

Källor:
Norrköpings S:t Olai (E) CI:5 (1744-1767) Bild: 402 Sida: 398.
norrkopingsprojekt`s Blog:
https://norrkopingprojekt.wordpress.com/historia/krigsar/dagar-i-juli-1719/

Författare: Leif Wallentinsson
Inlagt av: Östergötlands museum
Kommun: Norrköping
Ort:
Licens:
CREATIVE COMMONS ERKÄNNANDE (CC BY)