Om Lars Wilhelm Gahne

Forskning och text: Urban Bäckström, Vadstena.

Lars Wilhelm Gahne föddes i Visby 2 juni 1837 och avled i Vadstena 11 december 1857.

Han var son till köpmannen Jöns Petter Gahne och hans maka Magdalena, född Lyth. På såväl pappans som mammans sida var LWG släkt med flera välkända gotlandsfamiljer, verksamma inom näringslivet, kyrkan och kulturlivet. En av LWG:s kusiner var Elfrida Andrée (1841-1929) som med tiden blev Sveriges första kvinnliga domkyrkoorganist och som vid förra sekelskiftet var en av landets förnämsta tonsättare.

Familjen Gahne härstammar från gården Gane i Bäl socken, i närheten av Slite på östra Gotland. Där försörjde sig släkten på 1700-1800-talen som lantbrukare, kalkpatroner och köpmän. LWG:s pappa Jöns Petter (1790-1865) flyttade till Visby i början av 1800-talet och etablerade sig som köpman i en fastighet vid södra änden av Adelsgatan. Fastigheten finns kvar än idag men i delvis ombyggt skick.

Vid Adelsgatan föddes LWG 1837 som yngste sonen i familjen. Han hade en äldre bror och en äldre syster. Det är inte känt när LWG började bli sjuk men av bevarade sjukjournaler och läkarintyg att döma bör det ha varit när han var i tioårsåldern.

I november 1853 intogs han på Visby lasarett och doktor Appeltoft skriver i ett intyg att gossen Lars Wilhelm Gahne vid ankomsten till lasarettet ”war behäftad med epilepsi, hans anfall infunno sig nästan hvarje natt. Någon egentlig sinnessjukdom visade sig icke, endast en slöhet i tankegång och omdöme…” Dr Appeltoft skriver vidare: ”Den slöhet han visade vid ankomsten har under tiden förminskats så att han i synnerhet under lekar med andra barn visat mycken glättighet och liflighet. Någon orsak till hans Epileptiske åkomma har ej kunnat upptäckas….Som patienten icke har någon egentlig sinnessjukdom, så hafva inga tvångsmedel behövt användas. För allmänna säkerheten är han icke vådlig. Hans Epilepsi anser jag obotlig, emedan jag förut under längre tid därföre behandlat honom.”

Det finns i LWG:s unga liv tragiska omständigheter som kan ha påverkat hans hälsotillstånd. Hans mamma dog av rödsot 1852 när LW var 15 år, alltså i puberteten men förmodligen fortfarande ett barn; dr Appeltoft skriver ju att han 1853, 16 år gammal, ännu leker med andra barn. LWG kan ha tagit sin mors bortgång mycket hårt.

Året därpå, 1853, valde Jöns Petter Gahne av någon anledning att avveckla sin affärsrörelse i Visby och flyttade i juni till sin bror Johan, som var kyrkoherde i Hejde (några mil söder om Visby). Han behöll dock sin sociala position, men kanske inte den ekonomiska. När han avled 1865 benämndes han ”förre handlanden och borgaren i Visby, ordförande i Stadens Äldste, Riddaren af Kongl. WasaOrden”.

Efter att pappan flyttat till Hejde blev situationen för familjen Gahne på hösten 1853 ännu mer problematisk. Då begick LWG:s bror Johan Petter Eberhard G självmord efter att en tid varit verksam som köpman i Visby, uppenbarligen med föga framgång då han snart var konkursmässig.

I husförhörslängden antecknas följande om hans död: ”Bortgick från sitt hem på morgonen 28 september 1853 och påträffades död (genom skott) den 2 oktober i ett uthus på Westöö egendom i Hall. Självmordet anses ha skett den 29 sept. Enl Norra häradsrättens utslag blef Gahne ärligen men i tysthet begrafven den 14 oktober å Visby nya kyrkogård”.

En månad senare intogs LWG på Visby lasarett…

Vi vet idag inte varför pappa Gahne inte tog hand om sin sjuke son. Kanske drabbades pappan av depression på grund av alla olyckor, han kanske inte orkade ta hand om LW. Den enda utvägen var att placera sonen på ett sinnessjukhus, och valet föll på Vadstena hospital. Förmodligen var det farbrodern, kyrkoherden i Hejde som ombesörjde det praktiska och formella kring LWG:s överflyttning till Vadstena som skedde sommaren 1854.

Till en början var det meningen att LWG skulle vårdas ett år på hospitalet och det antecknades i patientjournalen att släkten betalade 100 riksdaler banco för LW:s vistelse här i Vadstena 1854-1855. Förmodligen bodde LW som patient i hospitalets första klass.

Men han kom att bo kvar fram till sin död i december 1857. I patientjournalen finns endast summariska anteckningar om hans hälsotillstånd, 1855: ”epilepsi och onani” och ”epileptiska anfallen påkommer ofta…slö och minneslös”. År 1856: ”allt mer slö och stupid, minneslös, epilepsin ofta påkommande”. År 1857: ”samma tillstånd, ytterligt stupid. I december dog pat. helt hastigt efter ett svårare epileptiskt anfall”.

Det troliga är väl att diagnosen epilepsi var den riktiga i fallet LWG. Men han kan ha lidit även av andra psykiska och /eller fysiska besvär som man inte kunde identifiera i mitten av 1800-talet. På hans gravsten på hospitalskyrkogården, alltså den enda gravsten som ännu står kvar, finns en hänvisning till Bibeln, till profeten Malaki. Där står att den som under sitt liv plågats av smärta och sjukdom skall efter sin död, i himmelen, få springa och hoppa och leka som en kalv…

Lars Wilhelm Gahnes tragiska liv är ett exempel på alla de livsöden som utspelats innanför murarna på Vadstena hospital. Det fantastiska är att dessa livsöden, åtminstone de som hör hemma i 1800-talet, idag kan plockas fram ur arkivens gömmor och ”återskapas” på det sätt jag gör i denna lilla uppsats. När Landsarkivet 2019 uppmärksammar stadens 500-åriga sjukvårdshistoria är den enskilda patientens öde ett ”forskningsprojekt” i sig.